Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Annonser

Bör gamla hundar sitta?

800px-robert_mcnamera_pointing_to_a_map_of_vietnam_at_a_press_conference2c_1965

Dagens pekpinne. Foto: Marion S. Trikosko [Public domain], via Wikimedia Commons.

Emellanåt får jag frågan ”Tar du inte upp kulturella koder i dina böcker för nyanlända? Sånt som att i Sverige kommer man i tid och tar av sig skorna inomhus.”

Då känner jag att nämen hallå, vad är det för mekanism som gör att det förväntas förekomma sånt i skönlitterära böcker, vars syfte är att skapa läslust?!

Retorisk fråga: för att målgruppen är vuxna som inte är bra på att läsa?

Retorisk frågas svar: nix.

Konklusion: för att målgruppen är vuxna invandrare som inte är bra på att läsa.

”Jamen, tycker du inte att de ska informeras om vilka koder som gäller här, vad som passar sig?”

Absolut.

Fast om syftet hade varit att kittla barns läslust, då hade inga pekpinneönskningar hängt i luften. Tvärtom, då får huvudpersonerna gärna vara aktiva och normbrytande subjekt.

Nyanlända vuxna flyktingar ges på sina respektive modersmål 60 timmars samhällskunskap. Det är en introduktionskurs om Sverige och det svenska.
Själva den trevande läsinlärningen som vissa av de studerande ägnar sina första SFI-timmar åt, är det möjligt att den kan gynnas av att texterna inte har någon dold agenda?

Bäst i klassen

tea-1040677_960_720

”Du bra? Familjen bra?” frågar Samira mig varje morgon innan hon kliver fram till whiteboardtavlan för att med den röda pennan skriva dagens datum. Det är en uppgift som hon själv har hittat på.

”Ja tack, det är bara bra med mig och min familj”, svarar jag, som man ju gör. Man säger nästan alltid att det är bra, eller hur? Man vill inte lämpa över sina bekymmer på någon annan, särskilt inte på Samira.

Hon är änka. Hennes man och en son dog i kriget.

Hon har svårt för att läsa, men hennes empati och inlevelseförmåga är det sannerligen inget fel på. Är någon ledsen i klassen, så är Samira där med en kopp te och sin moderliga omsorg. Samira är en god människa.

Vad är viktigast för henne? Att be till sin gud och fostra sina barn till ansvarstagande människor.

Klar förbättring

sweden-983436_960_720

När Vilja förlag nu har låtit översätta boken Biobesöket till somaliska, ja då har texten i den förmodligen hoppat upp flera pinnhål i lixtabellen.

Det gör inget.
Det får man tåla.
Det är så himla vackert ändå.

För även om mycket i översättningen kanske blir för svårt för rena nybörjare, så finns det ju – både i teorin och praktiken – somalier i hela världen som skulle kunna ha nytta och glädje av en, trots allt, ovanligt lättläst bok: alla de som inte fick möjlighet att gå i skola när de var barn.

Sedan 20 år tillbaka saknar deras hemland myndighetsstruktur. Ett officiellt alfabet fick Somalia inte förrän 1972, och då valdes det latinska.

Så förunderligt är det alltså, att somalier som alfabetiseras på svenska, samtidigt får nyckeln till sitt eget modersmål i skrift. Och plötsligt kan de nu läsa en och samma bok på två språk: både Biobesöket och Bookashadii shaneemada.

Dresscode

vintage-ladies-accessories-clipart-1459651617y0m

Vad krävs för att en kvinna ska passera som välklädd?

Låt se …

Klaustrofobiska strumpbyxor
och en underkjol, som åker upp hela tiden och lägger sig som en korv runt midjorna.

Bygel-BH med inbyggt skav.

Klackskor = ont på riktigt.

En klänning.
Inte för lång.
Inte för kort.
Inte för glad.

Uppsatt hår. Sprayat.

Och ett kraftfullt lager smink.
Eller två.

Vill man vara fin får man lida pin.
Man?!

Burka? Någon?

Är politisk idioti relevant för bedömningen av en konstnärs genialitet?

guds_hand_av_carl_milles_skulptur_i_malmc3b6

Säga vad man vill om Carl Milles och hans bronsmastodonter, skulpturen ”Alla religioners Gud” är en filosofisk läckerbit.

Men hur närsynt var han egentligen – och är det tekniskt möjligt att skilja på mannen och verket och bortse från de tankevurpor som han han ägnade sig åt?

När man googlar denne skönande får man nämligen veta att han tillmätte en oansenlig man med ful frisyr och ännu fulare mustasch stort värde, och å ena sidan förminskar detta Millesgårdens attraktionskraft, men å andra sidan‚ den terrasserade trädgården, dess klassicistiska italienska ideal som möter björk och tall, vad annat är det än sinnebilden för en välbehövlig kulturkrock, en som får betraktaren att häpen stanna upp och utbrista ”Så vacker världen ändå är!”?

Glädjeflickor


Visst är upphottade korsstygnsbroderier bland det fnissigaste som finns.

Och tanter med sju sorters kakor snart nog det mest sällsynta.

Min mormors systrar ägnade månader, ja kanske åratal av sina liv åt att baka och brodera. Själv har jag bildgooglat mig fram genom tillvaron ända sedan jag blev med smartphone. Bakning och sömnad har liksom, rent praktiskt, aldrig varit min grej.

Gillar också du troskyldiga bonaders estetik kombinerat med oväntade deviser — bildgoogla ”korsstygn på nytt”.

A room with a view

bild (1)

Leonardo, han från Vinci, lät ju en naken man ta spjärn mot en cirkel och en kvadrat.
I ovanstående bild har konsten vridit några varv på genusperspektivet och huvudpersonen är en fullt påklädd kvinna, en alldeles vanlig, som putsar fönster. Hon är från det arbetande Sovjet och utgör därmed ett politiskt statement – gjutet i brons. Bakom henne skymtar en ballerina samt några sköna landskapsmotiv.

Det mest anslående är dock inget av detta, utan det är ramen i sig,  den imaginära glasskiva som skär diagonala linjer tvärs över verkligheten.

Vad tänker arbeterskan medan hon tvättar dessa linjer, sitt eviga fönster?

En av konstens uppgifter är att öppna våra ögon för olika alternativ och få oss att vrida och vända på vår existens och våra åsikter.

Emigration till exempel, oavsett om den sker för kärleks skull eller av skräck, gör samma sak. I förlängningen ställer den alltid frågan ”vem är jag i detta nya land?”.

Är det sånt hon står och funderar på, fönsterputserskan?

En flykting korsar sitt spår

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

A whiter shade of pale-teorin

800px-scheherazade_28rimsky-korsakov29_02_by_l-_bakst_2

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Kärlek i skrivandets tempel

På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.

Magiska kvällar.

Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.

Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.

När tiden står stilla

Grand Central Station.jpg

När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.

Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.

Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.

Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.

En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!

Resten är konsthistoria.

 

Ur djupen

Bläckfisk

Varje vardagsmorgon passerar jag en parkeringsplats. Tradig är den, som alla parkeringsplatser. Men fasaden som avgränsar dess ena långsida – wow! Där sitter en flicka förstorad till kolossalformat och läser. Intensivt.

Ur hennes uppslagna bok kryper en bläckfisk fram. Ett undervattensdjur är det, ett djur ur djupen; Marianergraven öppnas och det som lever där nere tar sig via ett alfabete upp till ytan, suger sig fast i den här verkligheten, får den att glöda när mörkret antänder hjärtats stubin.

Marianergraven är djupare än vad Mount Everest är högt.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Utvecklingssamtal

Av EVA THORS RUDVALL

Varför döpte ni mig inte till Galadriel?! utbrast dottern när hon var stor nog att försvinna in i Sagan om ringen – varje gång via den filmatiserade versionen, aldrig genom eget läsande av tjock bok.

Lära sig läsa gjorde hon helt för egen maskin. Tidigt dessutom. Men att läsa något annat än serien om den svartklädda och ganska så självupptagna Nemi, det har hon aldrig gjort. Bilderböcker, däremot, har hon alltid fascinerats av. Och filmer. Suggestiva landskap. Drömscenerier.

Roliga figurer.

Mytologiska väsen.

Science fiction.

Sånt.

Det återkommande temat vid alla utvecklingssamtal under hennes skolår var att hon måste börja bli aktiv i grupparbetena och inte sitta för sig själv och hålla på med att göra allt på sitt eget vis, efter eget huvud.

Det var svårt för henne i skolan. En begåvad och egensinnig tös var hon där. Ett sten i maskineriet. Det räckte till exempel inte med att hon kunde ge korrekt svar på matteuppgifter. Det gav inga höga poäng. Det viktiga var att visa hur uträknandet hade gått till och där stupade hennes samarbetsvilja.

Ja, hon har en diagnos.

Många av de med ingen eller mycket kort skolbakgrund som ska inlemmas i det svenska samhället kommer från grupporienterade kulturer. För dem är gruppen tryggheten och det som ska värnas. Där tror jag på en inkluderande undervisning, ett klassrum där exempelvis diktamen är något som man gör två och två, likaså uppsatsskrivande. Men om någon studerande signalerar att hen vill sitta för sig själv, ja då kan väl hen få göra det utan en massa diskussioner?

Huvudsaken är väl att hen tar till sig dagens pensum?


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.