”… med kunskaper som följt mig hela livet igenom; sålunda kan jag idag många vackra och kvicka latinska glosor, verser och tänkespråk liksom många städers invånarantal i alla världsdelar, naturligtvis inte de nuvarande utan de på åttiotalet.”
Ur Hemligheter av Hermann Hesse
”Så mycket är säkert att man som undervisningsmetod inte hade kunnat hitta på något mera olämpligt, mera beklagligt sönderhackat än klassrumssystemet för ämnesundervisning.”
Ur Uppfostran genom konsten av Herbert Read
Jag hittade ett gammalt urklipp, förmodligen saxat ur ett Skånskt Dagblad.
”Hälften av alla språk talas av färre än 10 000 personer. Vart fjärde språk har färre än 1 000 talare, till skillnad från det kinesiska mandarin som talas av nästan en miljard människor, spanskan som har drygt 400 miljoner anhängare och engelskan som nästan 360 miljoner personer talar.”
Och ändå blott Sverige svenska krusbär har!
Horace:
”Jag gillade skolan därför att jag oftast kunde räkna ut vilket svar läraren ville ha och var säker på att sedan bli lämnad ifred för att dagdrömma.”
Jag:
Den svåraste frågan som lärare ställer är ”Har ni förstått?”
Horace:
”Franskan är en häst man aldrig kommer upp på . Man springer efter den, ängsligt hållande i tyglarna.”
Jag:
Ja, vad finns det kvar i mig av sju års franskstudier? Nästan ingenting. Några glosor och en fåfäng dröm om att en dag komma så nära, att jag kan klappa på den där franska sammetsmjuka mulen.
Kunskapens frukt är inte lättuggad. Och innan man alls mäktar med att sätta tänderna i den, måste man känna ett lugn inombords.
Man måste ha sina basala behov tillgodosedda.
Först bröd, sedan religion, var det inte så missionärerna sa?
Ibland skjutsar mannen, han från dejtingsajten, mig på sin cykel. Tvärs genom stan känner jag hans jackas tyg mot kinden – och jag är 17 år igen.
Zapp!
Fatima kom till skolan i sitt första par jeans i går. Hon har lärt sig att läsa och skriva och snart ska hon ha språkpraktik på ett dagis.
Min tidsmaskin är en man med cykel, Fatimas är ett land som heter Sverige.
En funktionellt litterat person kan läsa, skriva och räkna: avkoda samhällets symboler och tecken på en nivå som gör det möjligt att ta del av aktiviteter som kräver kunskaper på just den nivån.
Men olika typer av samhällen ställer olika krav på medborgarnas litterata färdigheter.
Vuxna kvinnor och män, vars litteracitet funkade alldeles utmärkt i hemland nummer 1, kan stå handfallna inför de krav som krävs i hemland nummer 2.
I X-land räckte det kanske att signera med sitt bomärke. I Y-land måste man få till en namnteckning på den streckade linjen.
I Z-land blev det inga hushållssopor. I Å-, Ä- och Ö-land är det sopsortering enligt ett strikt fastslaget reglemente som gäller, och hur det är konstruerat förväntas man läsa sig till.
Plötsligt läser Akram.
Det var motigt länge.
Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.
– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?
– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.
I sin lägenhet, med vidunderlig utsikt över Stockholms ström, satt Ivar Lo-Johansson och skrev om sin far, lantarbetaren, stataren, han som inte kunde läsa.
Analfabet var Lo-Johanssons far.
Pär Lagerkvists farmor var inte heller läskunnig.
Det är alltså inte så vidare värst länge sedan som två ytterst namnkunniga författare i Sverige, Sverige fosterland hade släktingar som var oförmögna att läsa en liten tidningsnotis, föra enkla anteckningar, ljuda sig igenom en aldrig så kort boktitel.
Sitter det någon Fatima, någon Akram, i våra sfi-klassrum nu, vars barn en vacker dag kommer att bli författare av rang?
Såklart att det gör!
Den muntliga traditionen är död, skriver Tranströmer, han från evigheten.
Anteckna och glöm, skriver han.
Powerpointpresentationer bestående av text, som någon står och högläser för publiken, lär vara helt verkningslösa, säger maken, han från dejtingsajten.
På något vis tar tydligen de två sätten att presentera text ut varandra, och nästan ingenting stannar kvar hos åhörarna. Mycket mera verkningsfullt är att satsa på att i bilder sammanfatta det man vill att åhörarna ska komma ihåg, och så visa dessa bilder, utan text, i powerpointen.
Hjärnan minns i bilder.
Anteckna och glöm.
Människosläktet hade snackat rundor i en miljon år, innan någon mellanösternkontorist kom på ett sätt att underlätta vardagslivet för sig själv.
Och oss.
Under de senaste 6 000 åren har det gått att skriva och läsa. De första skrivtecknen var designade till att föra lantbruksräkenskaper med, och även en så sentida kilskriftsknackare som Malte Jonasson i Östanå lämnade efter sig ett par agrara noteringar – och då syftar jag inte på mössens kalligrafiska lämningar på hans köksbord.
När Malte var död och borta smög jag mig in i hans stuga och fotograferade rektanglarna på kammarens väggar; de överexponerade minnena efter några tavlor – och efter en överrock på en galge. I hur många år hade den hängt där orörd?
Och så plockade jag med mig fickalmanackan som låg kvar på köksbordet.
”23 april, Blenda har kalvat.”
”19 augusti, Sara har kalvat.”
Kilskriftslistorna i Sumer innehöll noteringar över antalet kreatur som fördes till templet i staden Uruk.
Minimalisten Malte hade definitivt förfinat behovet av minnesanteckningar ytterligare.
All you need is less.
Om jag är borta från skolan i tre dagar känns det som att jag har glömt alltihop, säger Ramin, som är en verkligt framåt kille.
Jag vet, säger hans kompis Sheila. De studerar båda kurs C i sfi.
Språkkunskaper måste hela tiden hållas aktuella, i luften. De måste skötas om, användas och poleras på – det är som med kärlek.
Mariam kom som analfabet till sfi-undervisningen och hade, trots att hon aldrig hade gått i skola i Afghanistan, förstås med sig minnen av hur det arabiska alfabetet ser ut. Ju tröttare hon blev i hand och huvud, desto mer lik det arabiska skriftspråket blev hennes sfi-namnteckning.
Det arabiska alfabetet hade ju, om än perifert, omgivit henne ända tills dess att hon satte sina blåa sandaler på svensk mark. Det var i någon mening välkänt för henne: en möjlig hypotes helt enkelt.
När vi människor blir gamla går vi i barndom. När vi utsätts för psykisk press kan vi finna tröst i hur det var förr, innan allt krackelerade … Mitt i detta alltför myckna överväldigande svenska nya, som Mariam gjorde sitt bästa för att hantera, sökte hon efter något tryggt, igenkänningsbart. Eller om det var hennes hjärna som gjorde det, när den tyckte att nej, det här är ju rena grekiskan! Nu pallar jag inte mer!
Man läser. Och förvånas. Storligen.
Essän ”Vi står bara på ett ben och detta måste vara starkt och stadigt” har visserligen en handfull år på nacken, och förhoppningsvis har polletterna numera ramlat ned hos dem som tydligen har sett på lättläst litteratur som något som katten har släpat in.
Men ändå.
”… kan nyttjas av alla som vill läsa med mindre motstånd.”
”En lätt genväg för lata litteraturstudenter …”
”Rösten är ju inte längre Kafkas. Och det är förstås tråkigt – man saknar det lite byråkratiska och omständliga språket …”
”För barn är det viktigt att träna upp sin koncentration, uthållighet, att lära sig tänka i abstrakta banor på olika nivåer.”
”… Debattörerna skriver att de lättlästa böckerna buntas ihop under språk och läromedel eller att de placeras på otillgängliga platser i butiken.”
Amen hallå!
Alla begriper ju att den som har svaga ögon kan bli hjälpt av ett besök hos en optiker, och att glasögonen för Bill inte passar för Bull. Och att en rullstol verkligen underlättar både vardag och fest för den som inte kan gå. Det är inte heller så knepigt att räkna ut, eller hur? Så, hur svårt kan det då vara att erkänna att det behövs böcker anpassade för dem som av olika anledningar inte förmår ta sig igenom en snårig text? Är det inte bara genren lättläst för lässvaga som behövs, är det också lättfattat för trögfattade?
Signaturen ”Upprörd skattebetalare”
Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.
Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.
Ständigt snurrar två begrepp omkring i skolverkligheten: ”kollegialt lärande” och ”individualisering”.
Kollegialt lärande är för lärare.
Individualisering är för elever.
Men om man skelar lite när man betraktar dessa två storheter, vad händer då?
Ja, då hamnar förmodligen de sfi-studerande varenda dag i språkblandade grupper där de gemensamt löser ett problem, kanske skriver en diktamen tillsammans; vrider och vänder på stavningens möjligheter, och därmed också ges ett naturligt tillfälle att ta målspråket i sin mun.
Vågar prova hypoteser.
Vågar smaka.
Och så får till exempel de lärare som inte är byggda för att vistas i öppna kontorslandskap tillgång till ett eget kontor under sin planeringstid, så att de kan samla tystnad och energi inför nästa lektionspass. Typ.
Nu var väl inte Kerstin Thorvall jordens mest okomplicerade människa att leva med, men det gäller nog att skilja mellan författaren och verket.
Så här skriver hon i Andra boken till dig:
”Den som vet litet och har upplevt litet, blir lätt intolerant och dömande. Alla kunskaper och erfarenheter gör oss bättre skickade att leva. Och leva tillsammans med.”
Barnböcker körda genom trollformeln lix, läsbarhetsindex, hamnar på under 25.
Så kallat enkel text ligger på ett lix mellan 25 och 30, och viktar man antalet långa ord och antalet meningar i en text mot det sammanlagda antalet ord i hela texten, så når skönlitteratur upp till mellan 30 och 40.
”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”
Lix = 41.
Min första superduperlättlästa bok hade ett lix på 10. Nästa var nere på 8. Jag hoppas att botten är nådd när ”ABC i stan” materialiseras i mitten av nästa månad.
Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.
”Vi hade inga riktiga lärare under kriget, männen var ju inkallade. Det var ett par prästfruar som gjorde så gott de kunde, men jag lärde mig nästan ingenting i skolan förrän i sjunde klass, när kriget var slut och lärarna kom tillbaka.”
Elsa, 85 år
Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.
Eva Thors Rudvall 