”Först låg jag kvar en stund, sedan reste jag mig upp.”
Det var Marias mormors svar på frågan ”Men kära nån, vad gjorde du när du hade ramlat och brutit armen?!”
Girl power!
Granny power!
Hämta andan. Resa sig upp. Samla ihop kjolarna. Borsta smutsen från knäna.
Maria är likadan. Nu har hon börjat att jobba med ensamkommande, så jag var förstås nyfiken på hur svenskan snabbt och effektivt ska kunna bli deras?
Ja, inte är det med hjälp av rabbel-kunskap, skrattade hon. Det enda de vill läsa om är kärlek! Romantisk kärlek. De struntar högaktningsfullt i bestämd och obestämd form. Och så vill de veta hur de ska få kontakt med svenska ungdomar.
Hur bär man sig som nyinvandrad åt för att träffa kompisar? Skaffa en söt hund att promenera med är förstås inget optimalt tips för tonåringar som är vilse i världen.
Maria och jag är också vilse.
I våra kvinnoliv.
Plötsligt är vi osynliga.
Poff!
Vi har fallit för åldersstrecket. Själva tyckte vi att vi såg världsvant läckra ut på krogen och i boutiquen, men ett antal tjugoåriga servitriser och butiksbiträden höll inte med. För dem var vi inget att ödsla service på. Det fanns helt klart hippare kunder!
En gång härsknade vi till.
Ursäkta, men jag såg er inte, var kommentaren.
Eva Thors Rudvall 