Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del II

Glitterögda Carin, hon som förvaltade vackra ting, bodde en period i Eslöv, och ödet ville att det var i systervillan till den krokan som jag bor i nu. Vi skulle ha kunnat vinka till varandra från våra balkonger.

”Har du sett att de vita rosorna slog ut i dag?”
”Ja, de är helt underbara!”
”Och vilken doft!”

När Carin låg på sitt yttersta, berättade hon att hennes mans namn finns ingraverat i kyrkklockan här.

”När Uno och jag var nygifta tjänstgjorde han ju i Eslöv och då den nya kyrkklockan skulle gjutas, bestämdes det att församlingsprästens namn skulle finnas med på den.”

Var det sant, eller var det feberyrseln som talade? För mig är det egalt. Varje gång kyrkklockan slår hör jag en hälsning från dem båda.