Läst

super-moon-1823935_1920.jpg

”Kärlek är det enda medel som hjälper mot längtan.”

Ur Där månen ligger ner av Iselin C. Hermann

Annonser

Jag längtar alltid efter blommor

anna_munthe-norstedt_-_stilleben_med_pion

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Gäst hos verkligheten

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Foto: Thyago enligt CC BY 2.0.

Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.

Visst fick hon det.

Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?

Vad som försiggick?

Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.

Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”

Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.

Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.

När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.

Fortsättning följer …

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Zenit, del II

book-451067_1280.jpg

Det är höst, nästan vinter och havet vräker sig mot en klippbrant, som om det vill ta livet av sig. Ytterst på klippan finns ett mörklagt hus. I det sitter en kvinna och skriver en kärleksdikt på sin älskades rygg.

Han är död.

Zenit läser romanen om den dikten och skriver sedan till mannen som får henne att känna sig som ett nytt kapitel.

”Min egen livslånga dröm om dig har jag projicerat på andra män.”

”Jag vet”, svarar han.

Zenit, del I

Han mejlar:

”I morgon börjar du och jag på ett nästan blankt blad.”

För henne är det en mycket åtråvärd formulering – både realistisk och romantisk. Hon vill få älska en man som inte beskär hennes rörelseförmåga: en man som ser kärleken som en språngbräda till både trygghet och frihet.

”Är du den mannen?” skriver hon.

Exil i eget land

bild 1

Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i hans, och väl installerad där hör hon nu att kärlekens pris är mycket högre än hon vad hade räknat med. Det utgörs av hennes sinnesfrid, för den nya lägenheten ligger mitt i stan, i ett konstant flöde av trafik, och oljudet äter sig in i hennes kropp. Att sova med öppet fönster, som hon tidigare har varit van vid, är numera en omöjlighet och varje natt vaknar hon av att syret i deras sovrum nästan är förbrukat. Då måste hon öppna den minimalistiska balkongdörren på vid gavel och stå där naken i skuggorna en stund; låta natten svalka sin hud.

Hennes hud, inte nattens.

När hon sedan kryper intill sin man igen, fantiserar hon varenda gång om att hon ligger bredvid honom i den vita sängen därhemma, i den lilla lägenheten, i det lilla livet, med årstiderna vandrande fram över parkens träd därutanför. Hon kände sig trygg där, i kontakt med jorden.

Hennes lägenhet låg på andra våningen. Den hon bor i nu svävar på sjätte. Hon undviker alltid att titta ner på gatan, är rädd att suget ska bli henne övermäktigt.

De nätter som hon inte kan somna om, låter hon sin mans andetag fylla upp mörkret och så smyger hon bakvägen ut till sitt eget lilla rara kök, kokar sig en kopp te där och sätter sig sedan en stund på sin gamla inglasade balkong, den som doftade sommarstuga. Hennes händer smeker väggarna, golvet, taket.

I lägenheten under dem bor ett iranskt par. Hur står de ut med att vara avskurna från sitt land, sin världsdel? Sitt alfabet, sina siffror och släktingarna och vännerna och alla dofterna, moskéerna, böneutropen, bergen, blommorna …

Ibland om nätterna hör hon en svag fjärranifrån klagande musik från deras öppna sovrumsfönster.