Med möjligheter

Min dotter skrev söta sagor när hon gick i småskolan. När hon blev tonåring skrev hon kaotiska dikter och låttexter. Nu är hon en ung vuxen som gärna tittar i böcker med suggestiva bilder från världar att förlora sig i.

Hennes verklighet är motsatsen till min. Hennes logik är en baklängeshistoria, sedd från mitt håll.

Hon är den jag älskar mest, och hur ett år i diagnosers epicentrum – i kombo med gymnasieskola – gestaltade sig för henne och mig har jag skrivit om i boken Tro, hopp och sfi. Är du intresserad av sfi-metodik, så funkar den också som en gedigen tipsbank. Och vill du fördjupa dig i vemodiga trädgårdstankar, ryms även möjligheter till det.

Jag gillar rum med många dörrar i!

Annons

Läs min bok

På Strindbergs gata.

Oj så många glada tillrop jag har fått angående läromedlet Börja med Strindberg – läs- och skrivinlärning med klassisk text!

Tack för dem.

En del frågor och funderingar har förstås också trillat in, så här kommer en lite fylligare redogörelse för de tankar som ligger bakom den första boken i serien.

Börja med Strindberg är ett material med många ingångar till det genomlitterata Sverige. Vi lever ju inte bara i ett samhälle belamrat med bokstäver, utan också i ett land proppfullt med bilder – ett land där bildlitteracitet krävs för att vi alls ska kunna tillgodogöra oss relevant information såsom trafikskyltar, tvättsymboler och att rätt kunna tolka en bildserie.

Börja med Strindberg är ett läromedel som med hjälp av ett rikt bildmaterial siktar på hjärtat. Bilderna och texten berättar om förälskelse, giftermål och om att sätta bo. De berättar också om graviditet, sjukdom, död, begravning och en vemodig tacksamhet över att ha fått älska och vara älskad. Allt det här är erfarenheter som de flesta vuxna kan relatera till, oavsett härkomst och tidigare skolbakgrund.

Att läsa och skriva lär man sig tillsammans med andra
Att bli läs- och skrivkunnig är inget man blir på egen hand. Glada tillrop, egna och andras frågor och funderingar behövs också på den nivån. Lärare och studerande behöver prata tillsammans om bilderna i boken, sätta svenska ord på det de ser och överföra talet till text. Till en början ljudas ord för ord fram av läraren. Det är en ingång, en läs- och skrivträningsdörr att öppna och gå in genom.

En annan är att de studerande via en övning med numrerade pilar tränar på att själva forma bokstäverna korrekt.

En tredje dörr är att jobba med bokens inledande bildalfabet. Benämna. Ljuda. Skriva.

En fjärde ingång är att med hjälp av olika strategier kombinera ord och bild och kryssa i rätt alternativ.

En femte är att leta efter en specifik vokal i en kort mening.

En sjätte är att fylla i en skuggtext.

En sjunde är att lyssna till bildtexterna. Körläsa dem. Läsa med och för en klasskamrat. Läsa högt för läraren. Kanske till och med läsa hemma.

Miljön i Strindbergs klassiska novell är i detta läromedel varsamt förflyttad till nutid, så att de ord och begrepp som figurerar är användbara i den verklighet som är vår.

För en lyckad skolgång krävs engagerade lärare och engagerade elever. Min förhoppning är att Börja med Strindberg kan vara en lägereld, något att samlas kring, en bok som väcker berättarlust och att den blir något som de studerande minns med värme och glädje när deras sfi-studier är slut.

Bläddra gärna själv i boken!

Nyhetens behag

IMG_2146

Ny termin.
Nytt klassrum.
Precis alldeles sprillans nytt.

För första gången i min långa lärarkarriär har jag fått flytta in i ett klassrum som fortfarande doftar svagt av målarfärg och … nytt. Det har vita väggar, röda stolar och blåa gardiner: rena tricoloren. På svenska. I Eslöv.

Och på tal om nytt, om några veckor kommer det ett par nya böcker av mig, en om Ali och Moa och en i serien Gå till.

Vad jag själv har läst i sommar? Som jag kan rekommendera?

Mödrarnas söndag.
Blicken, pilen, filen.
Menyn på Falkenbergs spa.
Min dotters sms om att hennes halvsidiga ansiktsförlamning har släppt.

Och så hittade jag, i en kartong hemma hos mamma, min dagbok från när jag var 13 år. Men den kan endast rekommenderas som ett praktexempel på arkeologisk pinsamhet.

Allt var verkligen inte bättre förr!

Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!

”Pretty Close”?

 

img_6919-1

Pretty Close: Visst vore det ett trevligt alias!

Den här bloggens nya vinjettfoto är taget av mannen, han från dejtingsajten, inne på Riad Sabas innergård och det visar några av Sveriges mest lättlästa böcker på vift i Marocko.

Å, den porlande fontänen där! De nyplockade clementinerna i skålen av grönglaserad keramik!!

De superduperlättlästa fick stanna kvar, som en krok in i ett eventuellt alfabetiseringsprojekt. Men mannen från dejtingsajten och jag var ju tvungna att åka hem.

När taxibilen började smyga oss ut genom gränden, sprang en av riadens anställda ikapp den.

– Madame, your you forgot your cell phone!

Pretty close!

Teori och praktik

women-353138_1280.jpg

”På studieväg 1 är en av sfi-lärarnas uppgifter att balansera de studerandes behov av omsorg mot deras vuxenhet: att tillvarata deras resurser.” Det poängterar Helen Colliander, doktorand i pedagogik med inriktning på vuxnas lärande, vars forskningsrön presenterades på Skolverkskonferensen i Göteborg härom dagen.

Hur åstadkommer vi sfi-lärare den balansakten på sfi-verkstadsgolven?

Förmodligen är det inte knepigare än att vi utgår ifrån hur vi själva skulle behöva bli bemötta, om vi kämpade med att ro i land ett vuxenliv på ett språk som vi bara förstår mycket lite av.

Gäst hos verkligheten, del II

mosaic-315188_1280.jpg

När uppsatserna var färdigskrivna, var det dags för grupparbete.

Amir hjälpte Fahrija att träna på siffror. Rania högläste, på eget initiativ, ur en bok för vår gästande politiker. Och resten av eleverna satt i en grupp för sig och klurade på olika teman som man måste behärska på kurs B, till exempel att berätta om sin familj, sitt yrke, sin bostad och sina framtidsplaner.

Och det var fredag och solen och flitens lampa lyste och jag tänkte för tusende gången att jag har världens bästa jobb!

På den streckade linjen

424px-etthalvtarkpapper_almida_2

Favoritnovellen ”Ett halvt ark papper” introducerades jag inför av min svensklärare på gymnasiet.

Elisabeth Kågerman hette hon.

Lätt framåtlutad och med axelremsväskan hängande  och slängande tvärs över bröstet spökar hon kanske fortfarande omkring i korridorerna på Söderportskolan i Kristianstad?

Kågerman skrev deckare också, och en av dem utspelade sig just på Söderport.

Nu är jag själv lärare med axelremsväskan hängande och slängande på Kågermansvis och mina B-kurselever ska snart kunna fylla ett halvt ark papper med text på svenska.
Det blir garanterat varken några intrikata novelluppslag eller finurliga synopsis till deckare i skolmiljö. Det blir i bästa fall några hyggligt fungerande brev – och det är i så fall vackert så.

De kom ju hit som analfabeter.

Fatima, till exempel, har för mig upprepade gånger visat hur tidigare någon av sönerna fick styra pennan i hennes hand då hon skulle skriva sitt namn på något dokument.

Yesterdays news

Man sorterar papper. Man gör det då och då. Man sitter och bläddrar bland gamla urklipp, desperata dagböcker och andfådda anteckningar och hittar bland annat det här:

”Det finns svensklärare som efter 20 års tjänst har ut 3000 kronor mindre i månaden, än vad en asfaltsläggare får i ingångslön. Hur tänker du kring det?”

Ja, hur tänkte hen kring det?

Kanske tog hen fasta på att asfaltläggande är ett ansvarsfullt arbete med ett högt uppdrivet tempo där det gäller att ständigt ha ögonen inställda på split vision, eftersom man jobbar omgiven av människor som färdas i full fart mot framtiden?

Författaren i ett nötskal

En av mina käpphästar som sfi-lärare är att vuxna människor ska ha vuxna ord, även om de knappt kan läsa. Kan vi ge dem böcker som känns begripliga och användbara kan vi också skapa och upprätthålla deras nyfikenhet och intresse.

Mina lättlästa böcker roterar därför kring sådant som de flesta kan relatera till: arbete och fritid, vardag och fest. Jag vill helt enkelt göra det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska – det språk som ju är nyckeln till både arbetsmarknaden och det demokratiska samtalet.