Han målar oljemålningar med akvarellfärg, drar ljuset ut ur mörkret, det skira ur det grova, lyriken ur socialreportaget – och nålar upp det med hjärtat på vid gavel. Han dubbelexponerar sin längtan och låter våldsamma himlar översvämma glesbygdsmelankolin.
Försvarslösa står betraktarna inför Lars Lerins blick.
Pärmar, tidskriftssamlare, en hel jävla verkstad doppar han i ljusdunkel och habegäret vaknar direkt, sträcker på sig som en svulten katt med gula ögon.
Lerin går i land med allt, vrider alla invändningar ur våra händer: vaktas av en ängel med hög penselföring.
Sjömän kysser varandra i hans närvaro.
Stenar vältrar sig ner i översiggivet vatten.
Faller. Flyter. Svävar.
Blyinfattade fönster och mosaikkupoler glimmar hemvant under hans högerhands fjärran solar.
Det är inte konsten som är svårsmält.
Det är livet.
Och det är vackert så. Så vackert!
Eva Thors Rudvall 