Läst

narrative-794978_1920.jpg

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

Annonser

Let’s dance

La_Bocca_tango.jpg

Ambitionen är att publicera en liten bloggtext varje dag i ett år. Dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för att – både mellan och på raderna – lyfta fram lättlästgenren.

Och så är det ju roligt också!

Att segla må vara nödvändigt, men att skriva är kul! Lättläst och svårläst om vartannat. Långt och kort och högt och lågt. Allvar och trams.

Gerda Antti skriver i romanen Det är mycket med det jordiska:

”… alla måste ha nånting att skylla på eftersom det är den mest verkningsfulla trösten.”

Det är inte roligt. Innehållet i den meningen är urjobbigt, men ordens lilla dans, rytmen, formerandet av deras inbördes ordning är en glädjefylld syssla.

Jag skriver eget och jag skriver av det Gerda Antti har skrivit, för att göra det till mitt och för att föra det vidare. Att skriva är en sällskapslek jag leker för mig själv, men den behöver förstås läsare för att gå i mål.

It takes two to tango.

Mot ljusare tider

candle-826328_1280.jpg

Det finns en fara med alltför snabb återkoppling i sfi-appar: att eleven hamnar i ett ”spel-läge” och att det blir för lite fokus på lärande, sa Ivana Eklund vid sfi-konferensen i Göteborg för en vecka sedan.

Eftersom jag är ett osedvanligt svårflörtat trögdjur då det gäller teknik, var det förstås just det som fastnade hårdast i mig.

Man hör det man vill höra.

I dag vill jag höra ”Natten går tunga fjät”. Och så förstås Fahrija när hon läser högt för mig. Efter knappt 100 timmars alfabetiseringsundervisning klarar hon nu av att känna igen några korta meningar om sig själv och lägga våra bokstavskort i rätt följd för att få till ord som ”ros”, ”ris” och ”mus”.

100 timmar är två och en halv veckas heltidsarbete. Och inlärningen har skett via ett främmande språk.

En God Jul och ett Gott Nytt År är helt klart inom räckhåll!

”V” som i Vilja, ”D”som i Dylan

bild.JPG

”Det är bra
De bokar är bra
I bokar finns färger och bilder som drar läsaren”

Jamen, kan man få till en bättre bokrecension på superduperlättläst nivå?! Inte mycket, va?

😉

Så tack Vilja förlag, tack för att ni gör böcker med färger och bilder som drar läsaren, oavsett om detta ”drar” betyder ”lockar” eller ”hjälper”!

Och tack, Patti Smith, som kom av sig mitt i Nobel-sången och var så avväpnande modig att hon erkände att hon, legenden, var nervös!

För det är ju när bokarna drar läsarna, som man förstår hur mycket de behövs. Och det är ju när en ärrad idol utan omsvep erkänner sin svaghet, som man älskar henne: sitter där i frack och galaklänning med hjärtat på vid gavel, medan a hard rain is falling and falling and falling och de som verkligen behöver superduperlättlästa böcker alldeles nyss överlevde i Dylans text.

Zenit, del II

book-451067_1280.jpg

Det är höst, nästan vinter och havet vräker sig mot en klippbrant, som om det vill ta livet av sig. Ytterst på klippan finns ett mörklagt hus. I det sitter en kvinna och skriver en kärleksdikt på sin älskades rygg.

Han är död.

Zenit läser romanen om den dikten och skriver sedan till mannen som får henne att känna sig som ett nytt kapitel.

”Min egen livslånga dröm om dig har jag projicerat på andra män.”

”Jag vet”, svarar han.

Snacka om empowerment

3009985823_3ab1818269

Att tillägna sig konsten att läsa och skriva förändrar en människas tänkande, hävdade professor Walter J. Ong.

”Utan att behärska den når inte det mänskliga intellektet sin fulla mognad.”

Den diskussionen vågar jag mig inte in i. Det enda jag med säkerhet vet mig ha konstaterat under mina år som lärare för analfabeter/lågutbildade, är att deras förhållande till text ofta är av en art som gör det svårt för dem att separera sig själva från texten. De klarar inte av att hantera dess olika skikt.

Om jag skriver på whiteboardtavlan ”Det regnar i dag, säger Johan”, så tittar kanske någon elev ut genom fönstret och säger ”Nej, inte regnar! Solen skiner i dag. Mycket fin!”
Och om jag frågar ”Vem säger att det regnar?” så får jag kanske svaret ”Du”.

Den situationen förändras i samma takt som de lär sig att läsa.

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Imperativ

girl-740614_960_720

Man plockar åt sig en pocket på Erikshjälpens bokrea för det regnar och man behöver nåt att läsa. Ett tidsfördriv till halva priset, det får duga.

Man tar sig hem, fäller ihop paraplyt, dunsar ner i soffan och läser ett kapitel.
Sedan måste man göra paus, så jävla bra är det.

Simma med de drunknade av Lars Mytting: läs den!

”Leva, tänka, titta”, del II

japan-942209_960_720

Siri:

”Böcker skapas mellan de ord och tomrum som författaren lämnat på boksidan, och läsaren som återuppfinner dem genom sin egen konkreta verklighet, till det bättre och till det sämre.”

Poeten:

– Ja!

Pauser.

Vila.

Zen.

Den talande tystnadens lag som ger hjärnan möjlighet att omgruppera sina styrkor och tänka nytt.

Tomrummet mellan tanke och handling.

Inandningen.

Läst

bodil_malmsten_2015

”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.

’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’

Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”

Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten

Fejkad intervju

intervju_8431876387

– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?

– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.

Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!

Mödan värt!

Längre fram kan det räcka med att det är intressant.

Nödvändighetsartikel, del I

buddha-face

Till hösten ger Vilja förlag ut ännu en superduperlättläst bok i serien om Moa och Ali, och längst bak i den ska jag svara på några frågor.

”Vad läser du själv för böcker?” är en av dem.

”Alla möjliga” vore inget bra svar där,  det låter för fluffigt. Så jag kommer nog att  säga ”kåserisamlingar och romaner.”

Det får vara vackert så.

Och det är det.

För om någon hade ställt den där frågan till mig för ett par år sedan, hade svaret blivit ”Inga alls”. Då snurrade livet på i ett uppskruvat tempo. Till slut knappt visste jag knappt vad jag hette, än mindre kunde jag samla tankarna till att ta mig igenom en aldrig så kort text. Hjärnan var överhettad. Fullproppad. Det fanns ingen plats för någon ny information i den; varken sakprosa eller skönlitteratur kunde nå fram genom barriären av stress.

Att ett själsligt lugn är en nödvändig premiss för inlärning är jag den förste att skriva under på.

Tempus

carl-larsson-esbjorn-gocc88r-lacc88xa
En pojke gungar på en stol.

Han lutar sig bakåt, säkert ombedd av sin far att göra så, för att skapa lite spänning i bilden. I bakgrunden skymtar en spegel och i den skymtar pojkens far, tillika konstnären, Carl Larsson.

Från sitt hörn av verkligheten iakttar denne alltså sin modell, samtidigt som han via spegeln på ett subtilt sätt möter konstpublikens blickar. Ur sin förflutna tid söker den svenska idyllens främste skildrare kontakt med framtiden: betraktarens eviga ”nu”.

”Här står jag. Se på mig! Och se på mitt verk!”

Ett annat, och mera välkänt exempel på ”konstnären i bilden” är förstås Diego Velasquez, som med penseln lyftad i alla konsthistoriska praktverk står beredd att, i porträttet Las Meninas, föreviga några medlemmar av det spanska hovet.

Självklart hade Carl Larsson den världsmästarmålningen i tankarna, då han iscensatte sitt pojkporträtt. Carl Larsson översatte valda delar av sitt familjeliv till linjer och färg som andades livslust, livsglädje.

Velasquez värld var svartklädd, inkvisatorisk.

Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, en tid.

Hur mycket påverkas en läsande människas upplevelse av texten av hennes eget presens och preteritum?

På den streckade linjen

424px-etthalvtarkpapper_almida_2

Favoritnovellen ”Ett halvt ark papper” introducerades jag inför av min svensklärare på gymnasiet.

Elisabeth Kågerman hette hon.

Lätt framåtlutad och med axelremsväskan hängande  och slängande tvärs över bröstet spökar hon kanske fortfarande omkring i korridorerna på Söderportskolan i Kristianstad?

Kågerman skrev deckare också, och en av dem utspelade sig just på Söderport.

Nu är jag själv lärare med axelremsväskan hängande och slängande på Kågermansvis och mina B-kurselever ska snart kunna fylla ett halvt ark papper med text på svenska.
Det blir garanterat varken några intrikata novelluppslag eller finurliga synopsis till deckare i skolmiljö. Det blir i bästa fall några hyggligt fungerande brev – och det är i så fall vackert så.

De kom ju hit som analfabeter.

Fatima, till exempel, har för mig upprepade gånger visat hur tidigare någon av sönerna fick styra pennan i hennes hand då hon skulle skriva sitt namn på något dokument.

Efter experimentet

Att avkoda bokstävers inneboende laddning och att ljuda samman, samtidigt som man försöker tolka den text som bokstäverna är satta att utgöra, det är inte lätt.
Och om man i förväg inte alls vet vad texten handlar om, är det ännu svårare. Då klarar inte hjärnan av det.

Inte min i alla fall.

Jag var på en fortbildningskurs i går där lärare fick smaka på sin egen medicin: springdiktamen med okänd text.

Skitsvårt!

Springdiktamen?

Vad det innebär?

Jo, man kopierar en text på ett papper. Detta papper tejpar man upp utanför klassrummet och så fixar man till smågrupper, där någon i varje grupp får i uppgift att springa ut ur klassrummet, memorera så mycket hen kan av texten och sedan springa in igen och muntligen leverera detta till sekreterarna som skriver ned vad de har hört. Så håller man på tills det är klart.

Roligt, svårt och effektivt.

Tänk på avståndet

bc3b6ttigers_namnteckning

En funktionellt litterat person kan läsa, skriva och räkna: avkoda samhällets symboler och tecken på en nivå som gör det möjligt att ta del av aktiviteter som kräver kunskaper på just den nivån.

Men olika typer av samhällen ställer olika krav på medborgarnas litterata färdigheter.

Vuxna kvinnor och män, vars litteracitet funkade alldeles utmärkt i hemland nummer 1, kan stå handfallna inför de krav som krävs i hemland nummer 2.

I X-land räckte det kanske att signera med sitt bomärke. I Y-land måste man få till en namnteckning på den streckade linjen.

I Z-land blev det inga hushållssopor. I Å-, Ä- och Ö-land är det sopsortering enligt ett strikt fastslaget reglemente som gäller, och hur det är konstruerat förväntas man läsa sig till.

Vad lär vi oss av detta?

Plötsligt läser Akram.

Det var motigt länge.

Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.

– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?

– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.

Trestegsraketen

science-fiction-441708_960_720

Illustration: Stevebidmead enligt CC0.

Hon läser och läser och storskrattar sig igenom boken Fixa hemma. ”Det är den bästa bok jag har läst!”, utbrister hon och jag tänker ”Härligt, men vad är det som är  himla jättekul i den?!”.

Så jag frågar.

”Att det är precis så! Man måste fixa och fixa och det är hål i soffan och en vad heter det? Fläck. Det är sant. Så är det.”

Igenkänningens glädje.

”Vad vill du att nästa bok ska handla om då?”
”Snälla människor! Snälla människor som gör rätt i sina liv.”
”Ska det vara sfi-elever eller en svensk familj eller …”
”Sfi-elever!”

Att läsa.
Att förstå det man läser.
Att känna igen sig själv i texten.
Det funkar!

Minimalisten

tablet_zimri-lim_louvre_ao20161

Människosläktet hade snackat rundor i en miljon år, innan någon mellanösternkontorist kom på ett sätt att underlätta vardagslivet för sig själv.

Och oss.

Under de senaste 6 000 åren har det gått att skriva och läsa. De första skrivtecknen var designade till att föra lantbruksräkenskaper med, och även en så sentida kilskriftsknackare som Malte Jonasson i Östanå lämnade efter sig ett par agrara noteringar – och då syftar jag inte på mössens kalligrafiska lämningar på hans köksbord.

När Malte var död och borta smög jag mig in i hans stuga och fotograferade rektanglarna på kammarens väggar; de överexponerade minnena efter några tavlor – och efter en överrock på en galge. I hur många år hade den hängt där orörd?

Och så plockade jag med mig fickalmanackan som låg kvar på köksbordet.

”23 april, Blenda har kalvat.”
”19 augusti, Sara har kalvat.”

Kilskriftslistorna i Sumer innehöll noteringar över antalet kreatur som fördes till templet i staden Uruk.

Minimalisten Malte hade definitivt förfinat behovet av minnesanteckningar ytterligare.

All you need is less.

Färdkost

bild

Hon hade tapetserat sin lilla studentlya med citat. På post it-lapp vid post it-lapp trängdes där  underbarheter. Hennes handstil flöt fram över väggarna, rena konstinstallation var det; ett litterärt lusthus, och i levande och döda poeters sällskap satt hon om kvällarna och tröståt ord.

Det akademiska knäckebrödsspråket räckte inte på långa vägar till för att mätta henne.
När dagens beting var avklarat, läste hon romaner om livet, kärleken och döden.
Hon hade, och har, det väl förspänt, eftersom hon kan tillgodogöra sig texter med höga lix-tal.

Cirka 20 procent av Sveriges befolkning kan inte, med behållning, läsa normal tidningsprosa, än mindre romaner. De är dyslektiker, synskadade, har aldrig blivit uppmuntrade till att läsa, har någon kognitiv funktionsnedsättning, lider av språkstörning, är nyanlända invandrare.

Det finns många skäl till att vuxna människor inte kan ta sig till text via egen läsning.

Vilken tur att det finns talböcker!

Att återerövra läsandet

Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.

Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.

Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.

Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.

Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.

I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.

När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.

Mot bättre vetande

macaca_nigra_self-portrait_28rotated_and_cropped29

Man läser. Och förvånas. Storligen.

Essän ”Vi står bara på ett ben och detta måste vara starkt och stadigt” har visserligen en handfull år på nacken, och förhoppningsvis har polletterna numera ramlat ned hos dem som tydligen har sett på lättläst litteratur som något som katten har släpat in.

Men ändå.

”… kan nyttjas av alla som vill läsa med mindre motstånd.”

”En lätt genväg för lata litteraturstudenter …”

”Rösten är ju inte längre Kafkas. Och det är förstås tråkigt – man saknar det lite byråkratiska och omständliga språket …”

”För barn är det viktigt att träna upp sin koncentration, uthållighet, att lära sig tänka i abstrakta banor på olika nivåer.”

”… Debattörerna skriver att de lättlästa böckerna buntas ihop under språk och läromedel eller att de placeras på otillgängliga platser i butiken.”

Amen hallå!

Alla begriper ju att den som har svaga ögon kan bli hjälpt av ett besök hos en optiker, och att glasögonen för Bill inte passar för Bull. Och att en rullstol verkligen underlättar både vardag och fest för den som inte kan gå. Det är inte heller så knepigt att räkna ut, eller hur? Så, hur svårt kan det då vara att erkänna att det behövs böcker anpassade för dem som av olika anledningar inte förmår ta sig igenom en snårig text? Är det inte bara genren lättläst för lässvaga som behövs, är det också lättfattat för trögfattade?

Signaturen ”Upprörd skattebetalare”

Billy the kid


Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.

Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.

I was äntligen singing in the rain!

Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.

För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.

”Mariamne” av Pär Lagerkvist.

Den var min!

Egensinnigt stavad.

Den var skriven till mig!

Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.

En mammas metamorfos

ROP

Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.

Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.

Ur djupen

Bläckfisk

Varje vardagsmorgon passerar jag en parkeringsplats. Tradig är den, som alla parkeringsplatser. Men fasaden som avgränsar dess ena långsida – wow! Där sitter en flicka förstorad till kolossalformat och läser. Intensivt.

Ur hennes uppslagna bok kryper en bläckfisk fram. Ett undervattensdjur är det, ett djur ur djupen; Marianergraven öppnas och det som lever där nere tar sig via ett alfabete upp till ytan, suger sig fast i den här verkligheten, får den att glöda när mörkret antänder hjärtats stubin.

Marianergraven är djupare än vad Mount Everest är högt.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.