Läslust med lättläst

Fråga:

Kan det i sfi-undervisning finnas fördelar med att fokusera på lättläst skönlitteratur i stället för på lärobokstexter?

Svar:

Ja det kan det. Här är några exempel hämtade från mina egna erfarenheter:

• De studerande upplever större läsglädje och därmed också större motivation. Det är dessutom lättare att få igång diskussioner utifrån romaner än från läromedelstexter, eftersom känslor involveras i högre grad.
• ”En bok i taget” är ett greppbart pensum. Om det är kontinuerligt intag i klassen, kanske varje månad, så kan man påbörja arbetet med en ny bok just vid månadsskiftet. Då minskas stressen för nytillkomna elever. Att sin första skoldag upptäcka, att ”alla andra är på sidan 78 i läroboken och har redan fyllt i halva arbetsboken”, det är ingen bra känsla.
• En lättläst bok, som de studerande får låna hem, kan locka flera till läsning i hemmen. Någon eller några tycker kanske att ”den där boken som mamma läser, den ser ju riktigt spännande ut.”
• Till Vilja förlags böcker finns arbetsuppgifter att gratis ladda ner från nätet: bra att jobba med i skolan och smidigt att använda som vikariematerial. Eller som mall för att konstruera egna frågor, egna instuderingsuppgifter, alltså en sorts ”flippat klassrum” i all enkelhet.

 

Skickat från min iPhone

Annons

Enkel matematik

Ju fler böcker som lånas på bibliotek, desto fler böcker kan produceras. Biblioteksersättningen är nämligen en av de bäckar små som, i den bästa av världar, rinner samman och bildar en hel å. I detta fall en inkomst som går att leva på.

En utlånad bok ger sin författare 1 krona och 68 öre.

Talar jag i egen sak här? Ja, lite. Mest är det ändå ett inlägg till försvar för demokrati och valfrihet. Och nu blev det väldigt pompöst, jag vet. Men vill man kunna låna böcker måste man göra det!

Hålla hjulen igång.

Så att alla kan gå till bibblan och bläddra i ett par dagstidningar. Eller mysa där på en sagostund med sina barn. Låna filmer och musik.

Talböcker.
Deckare.
Historiska romaner.
Biografier.
Poesi.
Feel good.
Feel bad.
Lättläst.
Svårläst.

Utan författare stannar biblioteken, och utan biblioteken stannar en stor bit av demokratin. Gå! Nu!

Bör gamla hundar sitta?

Dagens pekpinne. Foto: Marion S. Trikosko [Public domain], via Wikimedia Commons.

Emellanåt får jag frågan ”Tar du inte upp kulturella koder i dina böcker för nyanlända? Sånt som att i Sverige kommer man i tid och tar av sig skorna inomhus.”

Då känner jag att nämen hallå, vad är det för mekanism som gör att det förväntas förekomma sånt i skönlitterära böcker, vars syfte är att skapa läslust?!

Retorisk fråga: för att målgruppen är vuxna som inte är bra på att läsa?

Retorisk frågas svar: nix.

Konklusion: för att målgruppen är vuxna invandrare som inte är bra på att läsa.

”Jamen, tycker du inte att de ska informeras om vilka koder som gäller här, vad som passar sig?”

Absolut.

Fast om syftet hade varit att kittla barns läslust, då hade inga pekpinneönskningar hängt i luften. Tvärtom, då får huvudpersonerna gärna vara aktiva och normbrytande subjekt.

Nyanlända vuxna flyktingar ges på sina respektive modersmål 60 timmars samhällskunskap. Det är en introduktionskurs om Sverige och det svenska.
Själva den trevande läsinlärningen som vissa av de studerande ägnar sina första SFI-timmar åt, är det möjligt att den kan gynnas av att texterna inte har någon dold agenda?

Mellan raderna

Förra veckan lånade jag en roman fullklottrad med arabiska tecken. På nästan varje sida hade någon läst med en blyertspenna i sin hand. Ett så intresserat läsande!

Vem var det som hade strukit under ”bärnstensfärgad”, ”genombruten”, ”ty” och ”allmängods” och i marginalen skrivit vad som rimligen måste ha varit arabiska översättningar, och emellanåt också noterat ordboksförklaringar på svenska?

Var det en man? En kvinna? Ung? Gammal? Någon med helt andra referensramar än mina måste det ju ha varit.

Eller, egentligen inte … Vi hade ju båda sökt oss till samma bok.

Med liten och fin piktur skrev sig en arabisktalande läsare in i min vardag.