Tack!

Sveriges författarfond har nu levererat siffrorna för antal boklån år 2017 och det visar sig att mina superduperlättlästa böcker har blivit utlånade drygt 25.000 gånger. Tänk att det finns ett sådant sug efter att få läsa, fastän man nästan inte kan!

Det är i sanning ett hedersuppdrag att få skriva böcker som vuxna med ingen eller mycket liten läsvana finner intressanta.

Tack Vilja förlag som gör det möjligt!

Annonser

Porträtt av en bakåtsträvare

IMG_2771.JPG

En av sfi-eleverna på jobbet är konstnär och min selfie reflekteras här i glaset på hans största tavla.

Sånt gillar jag.
Dubbelexponeringar.
Speglingar.
Mångbottnade verkligheter.
Alfabeten.
Och handskrivna brev.

Tavlans budskap är att man kan dra upp en gräns med bläck.
Det gillar jag också!

För att underteckna fredsfördrag, för att skriva sig fram i vänskap och kärlek, för att ansöka om uppehållstillstånd i denna värld; allt som behövs behövs är ju papper, pennor och bläck.

Praktiska är de minsann också, det där gamla prylarna. Man kan ju till exempel öppna en bok och börja läsa direkt, helt utan kablar och inloggningsuppgifter och det genererar aldrig något teknikstrul.

Världens största bokcirkel

Vår förre rektor var på återbesök hos oss igår och berättade bland annat att på hans nuvarande arbetsplats har alla, elever och personal, varit med i världens största bokcirkel.

På lektionstid har man läst och diskuterat en roman 20 minuter varje dag. Överallt i hela skolan har det pågått skönlitterär läsning, och en massa sidoprojekt av kalibern författarbesök och tävlingar.

Romanen kom till liv.
Ordet blev till kött.
Varde ljus!
”Shit, det där är ju likadant som i boken.”

Vad skolan heter? Jacobsskolan. Den är en yrkesförberedande gymnasieskola med 500 elever fördelade på bland annat el- och energiprogrammet och fordon- och transportprogrammet.

Vad boken heter? När hundarna kommer.

Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Kulturmöten

cog-wheels-2125180_1920.jpg

I morgon kommer Jonatan Bylars hit, fotografen, han som har tagit de fina bilderna i Gå till biblioteket och Gå till mataffären.

Det är nämligen dags att plåta bok nummer tre i den serien, och utan att avslöja för mycket kan jag berätta att huvudpersonen i den heter Tanja och att hon råkar ut för ett oväntat möte.

Mina superduperlättlästa är ju främst tänkta för lässvaga. Så ett lite oväntat kulturmöte fick jag vara med om i skolan idag, när en nyanländ civilingenjör från Polen satt och läste, mycket koncentrerat, i Veckan. Det var för honom just då en text på alldeles rätt nivå.

När boken om Tanja kommer ut är han förmodligen klar med sitt C-test.

Tidsperspektiv

sweden_road_sign_b3-1-svg

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Ännu mera filmtajm

4312189574_134d96eb14_o.jpg

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Think pink

bild

Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …

Det kan man!

I Uppsala.

Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.

Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.

Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!

Vi och de

knowledge-390287_1920.jpg

Längst bak i Vilja förlags böcker står alltid detta:

”Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss.”

Under mina lärarår har jag haft många gymnasiepraktikanter. Nästan alla har de formulerat något i stil med ”Oj, jag trodde inte att sfi-elever satsade så mycket tid och kraft på att lära sig svenska!”

Och eleverna har sagt ”Nämen, så trevliga de svenska ungdomarna är!”

Personliga möten – a win win situation.

I stället för teve

16082127444_049aa4726f_z

Linn Ullman på Bokmässan 2012. Foto: Niklas Maupoix enligt CC BY-NC 2.0)

Jag läser mycket, har alltid en bok på gång, som tidsfördriv och avkoppling. De flesta tuggar jag mig snabbt igenom, som kvällsmackorna ungefär, och de är nödvändiga för mitt välbefinnande men lämnar kanske inget djupare intryck.

Men ibland dyker det upp ett smörrebröd! Linn Ullmans De oroliga till exempel.

Ett läsande på talets grund är vad jag siktar på

pistol-1686697_1280.png

Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?

Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.

Det är däremot ett läsande på talets grund!

Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Jamal och jag

road-1610959_1920.jpg

För att bli en bra läsare krävs 5 000 timmars läsning. Eller översatt till kilometer: 40 kilometer text.

Många meningar blir det!

En av mina nya böcker heter Gå till biblioteket. Bara för att.

Den handlar om Jamal och han finns inte i verkligheten. Inte den Jamalen. Det gör däremot Jamal i Marrakech. Han som driver Riad Saba, mitt i tusen och en natt, med Atlasbergen i bakgrunden och en liten fontän och rosor och apelsiner och mosaik inne i innergårdens dunkel.

Påhittet Jamal går till bibblan i Sverige för att låna en bok om bilar. Jag hoppas att han kan hjälpa några läsare att komma en bit vidare på den där 40 kilometer långa vägen …

Och så hoppas jag att jag en vacker dag kan komma tillbaka till Marocko.

SFI-dagbok

still-life-828747_1280

Igår delade jag ut några böcker ur Vilja förlags sortiment och så hade eleverna en halvtimmes tyst läsning. För Fahrija innebar det att jag i boken Veckan visade henne den bildordlista som bland annat omfattar ”sitter”, ”äter”, ”pizza”, ”soffa” och ”bord”.

De orden kunde hon.

Men ”läsk” och ”påse” var nya för henne, så de ljudade vi igenom många gånger – och sedan kunde Fahrija göra det som alla de andra gjorde: själv läsa i en bok!

Jag sätter 100 spänn på att hon inte gjorde det enligt konstens alla regler. Förmodligen tittade hon på bilderna och kombinerade dem med de svenska ord som hon redan visste var de rätta.

Och det var ju i så fall vackert så! Gloslistan fick hon i läxa att repetera hemma.

Next level

stone-stairway-steps.jpg

Hon som hjälpte Fahria att ta sig igenom en av mina böcker, hon hade inte heller hållit i en penna – än mindre en bok – då hon för första gången satte ner sina sandaler på svensk mark.

Nu läser hon Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, den lättlästa versionen som Vilja förlag har gett ut.

Den har hon lånat på bibblan i Eslöv.
Heja Eslöv!
Heja Sverige!
Heja alla som vill göra sin värld större genom att läsa om den!

Och hur har det gått för Fahrija?

eight-1426653_1280

Och hur har det gått för Fahrija den här veckan?

Tackar som frågar.

Med hjälp av en förlaga fyllde hon igår i sin bostadsort och sitt personnummer på en enkelt utformad blankett. Siffran 8 vållade henne besvär, tills jag visade att ”det är fiffigt att börja med att skriva ett ’s’ och sedan låta pennan göra en till likadan rörelse, fast spegelvänd”.

Efter pausen kombinerade hon bokstavskort, och skrev på så sätt bland annat mitt förnamn. Det gav jag henne i uppgift att göra, eftersom ”Eva” är ett kort och ljudenligt stavat namn. Och för att forskning slår fast att närhet till läraren är en av grundpelarna för att inlärning överhuvudtaget ska komma igång.

Vi pratar om våra namn och våra barn och vår matlagning, Fahrija och jag, och ljudar fram ord som ”mat” och ”ris”.

Skolveckan avrundades med att hon fick sitta tillsammans med en landsmaninna, som läste och översatte hela boken Äta ute för henne.

Efter drygt 100 timmars skolgång har alltså Fahrija ”läst” en hel bok.

Snacka om det livslånga lärandet!

Och snacka om att ordet ”landsmaninna” är en lustigt hopkommen konstruktion!

Kuckeliku!

bild.JPG

När jag gick i första klass sa fröken Gun att ”tuppen heter Ture”. Ett par gånger upprepade hon det och då klack det till i den lilla språkmänniskan i mig.

Frökens pekpinnepekade på det ”t” som stod under bilden på tuppen på väggalfabetet var allt som behövdes. Nyckeln vreds om och simsalabim begrep också jag hur talat och skrivet hänger ihop.

Fotot är hämtat ur läromedlet ABC för vuxna.

Inte allena saliggörande

basset_suc3a9dois

Ofta hävdas det att flitigt läsande gör oss till bättre människor, utvecklar vår inlevelseförmåga och därmed också vår empati.

Men inte står läsandet enbart i det godas tjänst …

Han som i en mansålder hade ensamrätt på titeln Min kamp ägde ett bibliotek omfattande 16 000 volymer. Medan till exempel min pappa, som var en snäll och rejäl karl på alla vis, nästan satte en ära i att inte läsa något annat än Dreverklubbens årsbok.

Läst

47a1-09

”… för läsning är en kroppslig handling. Texten i Madame Bovary är visserligen för evigt fixerad i franskan, men texten är död och meningslös innan den absorberas av en livs levande människa.”

Ur Leva tänka titta av Siri Hustvedt

… en kroppslig handling. Jag har aldrig tänkt på det innan, inte så, inte  på att läsning faktiskt försiggår i kroppen.

Jag har alltid dragit en skarp skiljelinje mellan händernas arbete och huvudets, som om ögonen och tankeapparaten inte hörde ihop med resten av kroppen, men självklart är läsning en kroppslig handling!

Och professorn vid sitt skrivbord: en kroppsarbetare.

Smått och gott

Att tinnitus har sina fördelar, det kan man inte förneka. Hörseln är på g, om man säger så: dag som natt, urskiljer man alla ljud.

Alla.

Och kanske särskilt väl de små.

Allra helst förstås det rara smygandet i hallen när tonåringen än en gång tycks ha klarat sig oskadd ur nattlivets käftar.

Men gärna lyss man också till det mycket lilla ljud som uppstår när katten äter, när korken lirkas ur en vinflaska, när sommarstugans grind öppnas och – givetvis – till suset av änglavingar genom klassrummet då nybörjareleverna läser, ljudar sig fram med pekfingret under bokstävernas rad.

Mellan raderna

Grammaticka

Förra veckan lånade jag en roman fullklottrad med arabiska tecken. På nästan varje sida hade någon läst med en blyertspenna i sin hand. Ett så intresserat läsande!

Vem var det som hade strukit under ”bärnstensfärgad”, ”genombruten”, ”ty” och ”allmängods” och i marginalen skrivit vad som rimligen måste ha varit arabiska översättningar, och emellanåt också noterat ordboksförklaringar på svenska?

Var det en man? En kvinna? Ung? Gammal? Någon med helt andra referensramar än mina måste det ju ha varit.

Eller, egentligen inte … Vi hade ju båda sökt oss till samma bok.

Med liten och fin piktur skrev sig en arabisktalande läsare in i min vardag.