Bullfest på G, trots allt

Hurra, det blir andra bullar, trots allt!

Poeten meddelade igår att hans mamma har gjort en lyckad arkeologisk utgrävning bland sina recept och att världens godaste grahamsbullar därför kommer att kunna rulla vidare genom världshistorien.

Själv ägnade jag helgen åt att vara med och fotografera illustrationerna till en av vårens Vilja-böcker som handlar om återvinning och miljötänk. Utöver den blir det för min del nästa år ytterligare en superduperlättläst bok på Vilja förlag samt ett läromedel på Folkuniversitets förlag.

Mer om dem längre fram. Och, självklart, också receptet på världens godaste grahamsbullar!

Annons

Andra bullar

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.

Läst

”Livet är underligt. Det beskrivs som stora block som passar ihop. Men det består av stoft som bildar och ändrar figurer. Det hänger inte samman, det är inte logiskt.”

Ur Sidonie & Nathalie av Sigrid Combuchen

Svar på tal

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Ett steg i taget

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Sommarbarn

En liten gosse i min famn, en Jonathan. Vita mössan hade hans mormor stickat och han tittade med sina fjärranifrån ögon upp mot lampan som gnistrade i taket.

Han såg inte mig.

Han såg ljuset.

En liten levande tyngd med nävar som fäktade, en dröm förkroppsligad var han och sommaren har aldrig varit vackrare än igår när jag fick sitta och hålla honom en stund.

Peace and Love

En kväll kom Maken hem och var … lyrisk.
Han hade träffat Silvia.
Nej nej, inte gamla vanliga Silvia!
Silvia i Eslöv!

För länge sedan gick hon i en av mina sfi-klasser. Läs om hennes arbete här. Och om Makens. Och om pojken som slutade vara rädd.

Läst

”Den moderna människan ser varje dag lika många ansikten som en människa såg under ett helt liv för trehundra år sedan.”

Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard

Jubileum på G.

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Välsignad söndag

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

”I skarpa dödens armar afsomnad”

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.

Långt borta och nära

Man får influensa.
Man känner sig först riktigt dålig och blir sedan bara sämre.
Man ligger i sin säng i åtta nätter och  sju dagar.

På den sjunde dagen är det mörkt som i jordens innandöme när man vaknar – och det är inte konstigt för det är strömavbrott, och kylan rasar in genom spröjsade fönster.

Dubbla strumpor.
Dubbla tröjor.
Och inget vatten.

Amen, va fan! Kom igen nu livet!

Så på sjunde dagens förmiddag går man till ICA för att köpa vatten. Dit går man bra. Hem går nästan man inte alls och man gråter av utmattning när man tar de sista stegen uppför trappan. Sedan rasar man ihop i en liten sorglig hög på hallgolvet. Ligger där och nästan inte finns. En lång stund. Tills man som ansvarstagande och hyggligt ärlig skattebetalare och kämpande mor ändå tar sig samman, tar sig i kragen, biter ihop om det sura äpplet och mot alla odds reser sig upp.

Och strömmen kommer tillbaka och man kokar en kanna te på en kolsyrad Ramlösa med hallonsmak och diskar frukostdisken med hjälp av hushållspapper och alcogel och, äckligast av allt, spolar fortfarande inte på toa.

Om två dagar börjar jobbet.

Och på Orlandos flygplats öppnar ännu en av dessa gärningsmän eld. Fem döda.

Ja må vi leva!

Gryningen i morse var som en omtänksam mor. Försiktigt letade den sig in genom fönsterluckornas springor för att hinna väcka mig  innan muezzinens skrällande böneutrop skulle börja förkunna Allahs storhet.

Att vakna med ett ryck är inte min bästa gren. Men att ligga under ett sammetstäcke och höra en stad sträcka på sig, vända sig mot sin Gud och solen, det är fint.

Fontänen plaskar lite förstrött nere på gården. Det är julafton i Marrakech. Och min födelsedag.

När jag sticker handen under kudden, så ligger där ett paket som mannen, han från dejtingsajten, har smusslat dit under natten. En bok, förstås.

Och jag tänker att mitt liv har aldrig varit bättre. Måtte det få vara länge!

Next level

Hon som hjälpte Fahria att ta sig igenom en av mina böcker, hon hade inte heller hållit i en penna – än mindre en bok – då hon för första gången satte ner sina sandaler på svensk mark.

Nu läser hon Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, den lättlästa versionen som Vilja förlag har gett ut.

Den har hon lånat på bibblan i Eslöv.
Heja Eslöv!
Heja Sverige!
Heja alla som vill göra sin värld större genom att läsa om den!

Slutrim

Foto: Stefan Kühn enligt CC BY-SA 3.0.

Grejer får finnas kvar hur länge som helst, undanstoppade: utslitna skor, nycklar till bortglömda lås, gamla tapetrullar, spräckta kaffekoppar, tradiga böcker, rostiga cyklar – det är ingen hejd på hur lätt vi låter utrangerade prylar ta plats, jäsa över alla bräddar – och dessutom gärna köper ännu mer, ännu fler på loppisar och i second hand-butiker.
Och det är okej.

Ibland nästan charmigt.

Men sprucken kärlek, det där allra ömtåligaste som gick sönder, det ska vi helst kasta på tippen efter några veckor och sedan bara gå vidare i livet, rakt fram, utan att passera ”Gå”.

Är det så?

Nobeldagen 2016

Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.

Plågorna var över.
Och livet.

Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.

Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.

Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.

Jag satt en timme av evigheten hos honom.

I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.

… och Bob Dylan is blowing in the wind …

Citat

”You only live once, but if you do it right, once is enough.”

/Mae West

Det enda vi kan göra

Foto: Chad Cooper enligt CC BY 2.0.

En kille från Syrien kom fram till mig efter ett föredrag, och undrade om jag har något motto.

”Fånga dagen”, sa jag. ”Lev nu!”

Vad annat kunde jag jag säga till en ung man som kanske aldrig ska återvända till det land som har sett honom födas – och som har förskjutit honom?

Avlyssnat

”Jag kommer ju från Teheran, men nu bor jag i Eslöv och jag blir stressad när det är lugnt omkring mig. Ibland längtar jag efter att någon ska bli lite arg, tala med hög röst, att det ska hända något här, att inte allt ska vara tyst.”

Läst

”Hon hade tittat upp på honom med ett begär i blicken som han inte hade upplevt på … ja, när då? Det hade sköljt över honom, och han föll ihop och drogs med som ett sandslott ut i havet.”

Ur Den lilla världen av Johan Blomgren

Vänta inte!

Foto: Joakim Berndes enligt CC BY-ND 2.0.

Allt vackert måste man göra nu, medan man kan.

Alla människor måste man vara snäll mot nu, medan man kan.

Allt som måste skrivas, måste skrivas nu.

Allt som måste älskas, måste älskas nu.

Älska på svenska

Variation är ju all inlärnings moder, och därför är en så varierad input som möjligt nödvändig.

Vision:
Tänk om vuxna före detta analfabeter en dag kan leka med sitt nya språk,  uttrycka sina känslor, älska och gråta på svenska!

Mellan himmel och jord

Poeten sitter ofta och räknar stjärnor. Länge har han haft ambitionen att lära sig de stora stjärnbildernas inbördes ordning, men han kommer sällan längre än till Orions bälte och Karlavagnen – och det är ju i och för sig långt nog!

I natt, när han satt där och spanade, vräkte sig plötsligt ett jetplan fram över himlen.

Då tillgrep Poeten sin favoritdikt, den av Setterlind

Karlavagnen är mycket nära,
den står alldeles om hörnet,
jag undrar vem som ställt den där
Kanske någon, som känner sig hemma här
Och som tänker stanna, tills dagen gryr.

Det ska vi fira!

I morgon eftermiddag talar Sveriges mest lättlästa författare om genren superduperlättläst på BTJ förlagsdag i Lund.

Och så är det rätt så precis 1000 dagar sedan hon föll i kärlek via internet.

För att högtidlighålla dessa bokstavsrelaterade händelser vinschas ur byrålådans djup upp en gammal goding:

Bärkraft

Innan vi skulle gå på första dejten lusläste jag vad han, mannen från dejtingsajten, hade skrivit på sin blogg. Det var ett finstilt sätt att komma honom in på livet.

Krusbär!

Bland annat skrev han om krusbär, sin barndoms solgenomlysta bär, gulgröna, som kattögon. Själv hyste jag en stark längtan tillbaka till min mormors krusbärsbuskar i Glimåkra.

Perfect match!

Kärleken är evig, föremålen växlar

Som pojke var Poeten omåttligt förtjust i substantiv, för att han längtade efter ting. Men denna ordklass växte han så småningom ifrån.

I ungdomen fascinerades han istället av vissa adjektiv. Under flera år låg såna som ”snygg”,”långbent” och ”sexig” väldigt högt upp på hans tio i topp-lista.

Nu har han nått den ålder då han dras till verb.

I sin sena medelålder drömmer, skriver, reser och njuter han, vänder på stenar, slåss mot väderkvarnar, omprövar, drar nya slutsatser, överblickar, sovrar och förlåter.

Meningsfullt?

Foto: Unsplash enligt CC0 1.0.

Det är mitt i natten. Han kan inte sova, så han tänder lampan, sträcker sig efter boken och slår upp den. Obegripliga tecken dansar långdans över raderna.

Va?! Vad står det?! Varför öppnar sig inte orden, slår ut som sköna blommor inom honom och fortsätter sin vindlande historia om hur världen hänger ihop?

Den berömda bråkdelen av en sekund tar det innan han inser att han håller boken upp och ner.

Titta, tala, tänka av Siri Hustvedt är det – nu rättvänd – och han drabbas av insikten att vissa människors beteende ju är som att försöka läsa en bok upp och ner, deras agerande är obegripligt. Han tänker på sin far på demensavdelningen.

Han var där igår, med blommor och choklad. Far fyllde 85. Redan innan far blev dement var det bitvis omöjligt att följa med i hans resonemang, och nu är det ännu svårare att förutsäga hans reaktioner. Det är som att far alltid har spelat efter helt egna regler ….

Nuförtiden har ju var och varannan unge en diagnos. Ibland tror han att far borde ha fått sig en bokstavskombination tilldelad om det hade varit så att de delades ut när han var barn, att det hade underlättat. För alla.

Avlyssnat

”Vad jag har lärt mig av livet?

Jo, att man aldrig ska avslöja sina svagheter för den man älskar, för en dag kommer de garanterat att vändas emot en.”

Läst

”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.

’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’

Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”

Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten

Stoppa inte pressarna!

Stoppa inte pressarna. Nej, låt dem rulla på, så att det den 12 augusti kan rassla fram ännu en bok av Sveriges mest lättlästa författare!

”Äta ute” ska den boken heta. (Du kan redan bläddra i den här.)

Och den ska handla om Moa och Ali som sitter på restaurang och pratar om sånt som man pratar om när man är nyförälskade.

”Berätta lite om dina föräldrar?”

”Vad drömmer du om att göra?”

Kommer bokens handling att bottna i författarens egna erfarenheter? Jajamän! Den ska rotera kring sånt som han, mannen från dejtingsajten, och jag avverkade över varsin tallrik pasta på restaurang Italia i Lund för rätt så precis 1 000 kvällar sedan.

De 1 000 bästa i mitt liv. Lätt.

Ord på vägen

”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon”, skrev ju Anna Maria Lenngren någonstans långt borta i 1700-talet.

Jag har en 2000-talsdotter och här är mitt råd till henne:

”Det finns de som hänger tyngden av sina liv som kvarnhjul om andra människors halsar. De förväntar sig, ja kräver, total uppmärksamhet och support, beundran, ömkan, tröst och lindring, eftersom de oupphörligt sårar andra, samtidigt som de själva känner sig kränkta, förfördelade och allmänt illa bemötta.

Allt går dem emot – och detta är i deras värld alltid någon annans fel.

De ser inga samband mellan hur de hur de agerar och hur de mår.

De lever parasitärt och tål inte människor som i något hänseende påminner om dem själva, eftersom de  i ett sådana möten tvingas konfronteras med sin egen förvridna personlighet  – och det är mer än de orkar med.

De föraktar istället.

Så, lilla vän, spring din väg när du träffar på sådana, för de är livsfarliga och obotliga!”

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del V

Som sagt, det är ingen ordning på mina papper.

Här är en dikt som dök upp vid mitt senaste försök att systematisera kaos. Den har några år på nacken och skrev sig nästan själv, tvärs över himlen, förra gången jag var nyinflyttad i Eslöv. Överblick, heter den.

Genom en lucka i molnen
en tidsförskjutning han själv har konstruerat
glidflyger Leonardo da Vinci mot tjugohundratalet.

Inte ens sekler har något att sätta emot hans fria tankes kraft.

På låg höjd navigerar renässansmänniskan från himlens vänstra hörn till det högra:
en tillfällig besökare som hinner samla ihop och montera ismernas uppgång och fall i sin evighetsmaskin
innan han flyger vidare ur bild
och tiden sluter sig.

Störst av allt

Magritte doppar penseln i himlen, vänder ut och in på sina drömmar, och mina.
Han placerar kunskapens frukt framför mig, ramar in oändligheten.

Här har du skuggvärldens facit, viskar han.

Mellan raderna

Hålla andan av Terry McMillan är fylld av understrykningar som berättar någon läsares svartbrända parallellhistoria. Till exempel:

”John var en hundraprocentig skitstövel. Jungfru, vet du. Perfektionist ut i fingerspetsarna.”

Och lite längre ner, på samma tema, fast med ett ännu kraftigare penndrag under:

”Han var en självisk egoist och hon borde ha skilt sig från honom för länge sedan.”

Var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Finns det en sådan?

Läst

”Vi sårar dem som älskar oss och sedan undrar vi varför allt är så djävla besvärligt – ursäkta uttrycket.”

Ur Hålla andan av Terry McMillan.

Nödvändighetsartikel, del II

Att då och då låta tankarna gunga en stund i hängmattan – absolut nödvändigt.

Rapport från Sveriges tråkigaste stad IV

I natt sov vi på balkongen, han mannen från dejtingsajten och jag.
Under stjärnorna, de bleka sommarstjärnorna, låg vi där och det var obekvämt och underbart.

Mannen snarkade lite.

Vi sov en stund, vaknade och somnade igen. Och natten höll andan mellan elva och tre. Det vet jag, eftersom kyrkklockan i Eslövsgotikens högsta torn exakt mätte ut den biten av evigheten.

Sedan smög sig gryningen fram: omärkligt, storögt.

Och aftonhimlen då, vad finns att säga om den? Bara att Magritte inte kunde inte ha gjort den bättre.

Silvåkra 5

Landskapet ligger milt leende mitt i  en sommarkväll som är som målad av Courbet.

Verkligheten är vacker.

”Det sanna är det sköna”, viskar Courbet från sin konsthistoriska horisont, och ”Silvåkra, där bodde min farfar!” hör jag mig själv ropa när  vägskylten där det står, att om vi svänger höger är det bara fem kilometer kvar dit.

Poeten bromsar in. Ska vi? frågar han.

Njaej, en annan gång kanske …

I Silvåkra låg min farfars barndomshem. Jag vet att jag var där en gång för kanske 30 år sedan, tillsammans med min pappa. Han är död nu. Farfar är förstås också död.
Men fälten, åkrarna lever. De skimrar av regn och ett lantligt ljus.

Det får räcka, det räcker, det är mer än nog.

Bernhard och Sandy

Ändra dig, så kan jag älska dig. Ändra dig! Bli en annan – och bli sedan min!

Så överjobbig är ju sensmoralen i ”Grease”, tonårsmusikalen som låg tusen mil bortom Bernhard Eks horisont, men inom sig brottades han hela livet med ett minne av just den kalibern.

Han var speleman, min morfar Bernhard, och en vinter när han var ung höll han till vid resandefolkets läger i Broby. Det var en musikant där som han gärna spelade med, och så fanns det hos dem en mörklockig flicka … Från hans fotoalbum minns jag ett par kort av henne, en finlemmad tös.

Den man inte fick, den glömmer man aldrig.

Kan det ha gått längre än till blickar dem emellan? Tog han hennes hand någon gång? En enda gång, innan hennes klan drog vidare?

Vad hette hon? Ingen aning. Sandy?

Det får vi aldrig veta.

För henne var han en främling, och hon för honom.

Sista kapitlet och lönsamheten

När Astrid Lindgren och hennes syster talades vid i telefon, inledde de samtalen med ”Döden, döden!”.

Så var det ämnet avklarat.

”Ingång, Sfi studieväg 2” är ett nytt sfi-läromedel. Dess avslutande tema heter Döden.

Är detta bra eller dåligt?

Det får försäljningssiffrorna utvisa.

Antingen så kommer sfi-lärarna att tycka att det det är för läbbigt, rent av högst olämpligt, att ha med liemannen och hans skördar i en lärobok för folk som kommer från krig och katastrofer.

Eller så kommer det att ropas: Äntligen ett sfi-material som tar upp alla aspekter av livet!

Himlen. Poste restante.

Poeten har åkt till Stockholm.

”Jag sitter nu under Vädersolstavlan i Storkyrkan och vilar mina trötta fötter. Organisten spelar Elvis. Det skulle kunna vara en stund av oöverträffad njutning, men du fattas mig!
Det är så mycket jag aldrig hann säga, så mycket jag vill berätta.

Men i kyrkor är du mig fortfarande nära.”

Impressionism

Poeten sitter i gräset utanför sitt hus och diktar om moln som flyger och far: grön grön grön och vit och blå är hans värld.

En katt smyger.

Dagisbarn i räddningsvästar håller varandra i handen. De traskar, snubblar, hopplar. De är på väg till parken. De ska mata ankorna. JA!

Och Fatima står i köket och bakar sina eviga bröd. Hon vinkar till barnen genom sitt fönster. De vinkar tillbaka.

Poeten vinkar han också.

Det är sommar. Klockan är tolv och allt är lugnt.

Det som göms i snö

Flyttlasset är nu nästan helt nedmonterat och det mesta av våra tillhörigheter har funnit sina nya platser här i livet – och än en gång har Sveriges mest lättlästa författare påbörjat den tungrodda uppgiften att sortera sina papper.

Finliret alltså.

Det där som aldrig blir klart, eftersom hon om och om igen blir sittande med gamla anteckningar i knät. Oförmögen till annat än att minnas.

Känns nostalgisymptomet igen?

I dag dök detta upp:

”Jag vill visa dig en sak, envisades Linnea och drog med mig bort till björken.
Så högt tösabiten nådde hade hon hängt små kransar av snödroppsblommor!”

Björken stod i en trädgård som inte alls längre är min.

Flickan som band pyttesmå blomsterkransar är inte heller det längre.

Hon är sin.

Den eviga frågan

En liten flicka blir akut sjuk. Hon måste åka ambulans. När hon har vaknat till sans, blir hon arg på sjuksköterskan, som vill sticka henne i fingret.

Tösen har sin nalle med sig. Hon får röd saft och en gul filt, och utanför fönstret är syrenernas tid ännu inte riktigt förbi.

Den flickan råkar vara född i landet där man då och då sjunger Du gamla, du fria.

Ett annat litet barn, en pojke, sköljs upp på en strand. Hans pappa hade gett sig iväg i en öppen båt tvärs över havet för att, om möjligt, rädda sitt och barnets liv, men det gick inte.

Världen var inte konstruerad så.

Varför?

Fait accompli

Jag har alltid trott att jag äger alla dessa pinaler som jag har dragit runt med i flytt efter flytt.

Fel, fel, fel!

Jag äger inte dem.

Det är de som äger mig.

Tjejträff

”Först låg jag kvar en stund, sedan reste jag mig upp.”

Det var Marias mormors svar på frågan ”Men kära nån, vad gjorde du när du hade ramlat och brutit armen?!”

Girl power!
Granny power!
Hämta andan. Resa sig upp. Samla ihop kjolarna. Borsta smutsen från knäna.

Maria är likadan. Nu har hon börjat att jobba med ensamkommande, så jag var förstås nyfiken på hur svenskan snabbt och effektivt ska kunna bli deras?

Ja, inte är det med hjälp av rabbel-kunskap, skrattade hon. Det enda de vill läsa om är kärlek! Romantisk kärlek. De struntar högaktningsfullt i bestämd och obestämd form. Och så vill de veta hur de ska få kontakt med svenska ungdomar.

Hur bär man sig som nyinvandrad åt för att träffa kompisar? Skaffa en söt hund att promenera med är förstås inget optimalt tips för tonåringar som är vilse i världen.

Maria och jag är också vilse.
I våra kvinnoliv.
Plötsligt är vi osynliga.

Poff!

Vi har fallit för åldersstrecket. Själva tyckte vi att vi såg världsvant läckra ut på krogen och i boutiquen, men ett antal tjugoåriga servitriser och butiksbiträden höll inte med. För dem var vi inget att ödsla service på. Det fanns helt klart hippare kunder!

En gång härsknade vi till.

Ursäkta, men jag såg er inte, var kommentaren.

Om stor och liten saknad

Fastän det var länge sedan: stillheten i mormors hus, visst saknar jag den. Och de hundra prydnadssakerna, som en gång för alla stod på sina givna platser.

Hos mormor var ju allting hela tiden likadant.

Och jag minns hennes dröjande sätt att svara i telefon: hur hon först satte sig tillrätta vid skrivbordet och sedan strök händerna ett par gånger mot förklädet, innan hon lyfte luren och sa sitt efternamn.

Och ljudet av hennes trätofflor över grusgången …

Såna små saker.

Hur klarar Fatima av att sakna ett helt land?

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del II

Glitterögda Carin, hon som förvaltade vackra ting, bodde en period i Eslöv, och ödet ville att det var i systervillan till den krokan som jag bor i nu. Vi skulle ha kunnat vinka till varandra från våra balkonger.

”Har du sett att de vita rosorna slog ut i dag?”
”Ja, de är helt underbara!”
”Och vilken doft!”

När Carin låg på sitt yttersta, berättade hon att hennes mans namn finns ingraverat i kyrkklockan här.

”När Uno och jag var nygifta tjänstgjorde han ju i Eslöv och då den nya kyrkklockan skulle gjutas, bestämdes det att församlingsprästens namn skulle finnas med på den.”

Var det sant, eller var det feberyrseln som talade? För mig är det egalt. Varje gång kyrkklockan slår hör jag en hälsning från dem båda.

Mot nya koordinater

Ostindiefararegatan: Farväl! Kvarteret Josefina: Adjö!

Malmö, drygt ett år av mitt liv trampade jag dina gator. Jag gick omkring i ett virrvarr av tjutande bromsar, stoppsignaler och betong, vars enda önskan är att komma högre upp, och det var asfalt utanför min dörr.

Storstaden var verkligen inget för mig.

Nu lättar jag.
Lämnar.
Flyger norrut, hemåt.

Men kära koltrast utanför fönstret: fortsätt du att sjunga om längtan för alla dem som stannar kvar.

Och alla måsarna: hälsa havet!

Högläsning

Lyckliga stunder får Poeten sin publik att hamna i en sorts yoga-läge: i en verklighet som har formen av ett cirkelrunt rum. Då och där existerar bara läsarna, en och en, och så rummet.

Rummet är expansionen av deras jag.

Det har inga fönster, men är ändå ljust och inbjudande.
Där har de frid.
Där är de i frid.
Sin egen och andras.

Läst

”… jag hoppar inte över grushögar som en gång var lägenheter med sängar och vitrinskåp, jag har mat på bordet, jag sover i min egen säng, jag ser kriget på håll, utom när jag träffar en krigsflykting, jag går förbi sådana säkert varje dag utan att veta om det.”

Ur: ”Går det åt helvete ska jag ändå dö” av Agneta Klingspor

”Bonan tagon”

Bonan tagon!

Det var morfars hälsningsfras när han var på gott humör. ”Bonan tagon” var den utrikiska han kunde, en enda glosa på ett språk som hörde hemma ingenstans och överallt: esperanto.

Själv var han fastvuxen i sin hembygd.
Den som också blev min.

”Han är beundransvärd!”, säger vännerna och bekantingarna nu om mannen, han från dejtingsajten, som snart lämnar Malmö för min skull.

”Det är starkt av honom att göra det.” ”Fantastiskt!”

Fick jag någon hjältehatt när jag lämnade mitt hem för hans skull: min min blåa balkong, mitt rara lilla kök?

Nope.

Varför inte det? För att jag är kvinna och av en sådan förväntas följsamhet och gärna lite offer?

En man som är villig att ge tillbaka lika mycket som han får tycks inte vara lika vanligt förekommande.

Undras vad Jämställdhet heter på esperanto?

Proust för orientalister

Att, efter maten, dricka ett glas mynta-te på Jasmin al Sham i Malmö, det är att zappa sig rakt in i öknen: att under myriader av stjärnor se beduinerna svepa mantlarna omkring sig.

Är det bark det smakar, det där teet? Och äpple? Lite bittert, lite sött.

Som livet …

Den sista grisen och jag, del I

Illustration: Kai Stachowiak enligt CC 1.0.

Horace:

”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.”

Jag:

För många flyktingar, i synnerhet de kvinnor som i Sverige får lära sig att läsa och skriva, blir livet på många vis bättre än i hemlandet. Deras självkänsla ökar. De ”individiseras” sakta men säkert. Man frågar efter deras åsikt. De får rösträtt och kanske en egen inkomst. Lär sig att simma och cykla! De slipper det hårda kroppsarbetet. Deras hantverksskicklighet beundras, tas inte bara för given.

Östanå vs.Kabul

Hand Face. Illustration: David Pacey enligt CC 2.0.

Att jobba vid giljotinen var i min barndoms by synonymt med att skära till papper i A4-format på bruket. På några av trotjänarna där såg man direkt att deras uppgift hade varit just den. Lax-Olle till exempel.

Varför han kallades så? Ingen aning.

Ett långfinger och ett pekfinger hade han, inte två.

Hamid i min klass saknar båda sina tummar.

Talibanerna, säger han när någon frågar honom vad som har hänt.

Tidsmaskiner

Time av Kinchan1 enligt CC 2.0.

Ibland skjutsar mannen, han från dejtingsajten, mig på sin cykel. Tvärs genom stan känner jag hans jackas tyg mot kinden – och jag är 17 år igen.

Zapp!

Fatima kom till skolan i sitt första par jeans i går. Hon har lärt sig att läsa och skriva och snart ska hon ha språkpraktik på ett dagis.

Min tidsmaskin är en man med cykel, Fatimas är ett land som heter Sverige.

Allvarligt talat

Foto: Christian Holmér enligt CC 2.0.

Sjukgymnasten tittade uppfordrande på mig och sa: ”Use it, or lose it”.

Hon syftade på kroppens rörlighet.

Varje dag måste man sträcka ut sig i sin fulla längd, mjuka upp sina muskler och leder, verkligen använda sin styrka och smidighet, annars förlorar man dem.

Detsamma gäller förstås språkkunskaper.

”Use’em or lose’em.”

A room with a view

Leonardo, han från Vinci, lät ju en naken man ta spjärn mot en cirkel och en kvadrat.
I ovanstående bild har konsten vridit några varv på genusperspektivet och huvudpersonen är en fullt påklädd kvinna, en alldeles vanlig, som putsar fönster. Hon är från det arbetande Sovjet och utgör därmed ett politiskt statement – gjutet i brons. Bakom henne skymtar en ballerina samt några sköna landskapsmotiv.

Det mest anslående är dock inget av detta, utan det är ramen i sig,  den imaginära glasskiva som skär diagonala linjer tvärs över verkligheten.

Vad tänker arbeterskan medan hon tvättar dessa linjer, sitt eviga fönster?

En av konstens uppgifter är att öppna våra ögon för olika alternativ och få oss att vrida och vända på vår existens och våra åsikter.

Emigration till exempel, oavsett om den sker för kärleks skull eller av skräck, gör samma sak. I förlängningen ställer den alltid frågan ”vem är jag i detta nya land?”.

Är det sånt hon står och funderar på, fönsterputserskan?

Futurum

När mannen, han från dejtingsajten, och jag nyss hade träffats och börjat skriva till varandra, skickade jag honom detta urklipp.

Jag tror att dikten handlar om att våga kärlek.

Eller om att emigrera.

Eller fly.

Eller om att i vuxen ålder börja studera.

Eller om att vara en skimrande skalbagge högst upp på ett vajande strå.

Eller om att skilja sig.

Bli vuxen. Flytta hemifrån.

Att släppa taget och försöka bli den man vill vara.

Diaspora

När väckarklockan ringer och man inte riktigt vet var någonstans verkligheten börjar och slutar och man har drömt en mardröm om att vara skottavla för en prickskytt och ens analysförmåga är av betong, då kan man kanske titta på blommorna på marken och tänka att nämen, gode gud, orkar de ta sig upp genom mörker och nattfrost, så måste ju jag klara av att få på mig jackan och ge mig ut i rusningstrafiken en gång till; koppla ännu en semiprofessionell nacksving på livet och inte låta natten vinna över dagen.

Punkt.

Låt stå.

… efter den tid som flytt

En promenad i Paris. Foto: Chipili enligt CC0 1.0.

Vad han hade på sig, Horace? Grå skjorta, tror jag, och en grå kavaj. Inget märkvärdigt alls: ett par försiktiga nyanser.

Det bästa han sa?
Ett citat på franska: ”C’est bonne, la rue.”

Knappt en handfull ord och plötsligt var jag 20 år igen och flanerade ensam –  i motljus och medvind – någonstans längs Seine, och den var vacker, den gatan!

Väl tillbaka i Malmö: en klädbutik skyltade med vinrött och Horace-grått. ”Pre autumn” var slagordet för detta.

Man ville bara blunda, som Horace gör när det blir för mycket.

Syns på Haga

Foto: FabyGreen enligt CCo.

Fjärilar vacklar fram som berusade damer på för höga klackar. Citronfjärilar, flera stycken, fladder fladder, i ljuvlig planlöshet över gräset. Och så en sorgmantel, förstås. Den landar darrande på min hand.

Mindfullness is everywhere.

Tills mobilen ringer.

Solregn

Foto: Peter Kraayvanger enligt CC0

Mariam tar fram sin mobil och visar några fotografier av de grönskande bergen i Afghanistan; bergen som på ett par dagar slår om från grönt till rött när vallmoblommornas tid är inne.

Men aldrig mer i Mariams liv.

Hon kommer aldrig att åka tillbaka dit. Aldrig mer ska hon gå längs stigarna i de bergen.

Jag har inte tagit mig ända hit, för att åka tillbaka dit, säger hon och ler och gråter på samma gång.

Mariam bär sina blommande berg inom sig.

Och i sin mobiltelefon.

I ett gammalt fotoalbum

”Hon förblev en främling i det nya landet.”

Så står det under bilden som föreställer min mormors farmor; en krokig gumma stående ute på en åker. Lång kjol. Förkläde. Håret i knut.

Hon följde med sina vuxna barn när de emigrerade till Amerika. Bara den yngste sonen stannade kvar i Sverige.

Och tur var väl det.
För mig.

Det evigt kvinnliga

Necklace by Cliff, CC 2.0

När mitt sfi-läromedel just hade kommit ut, sa jag att det var mitt testamente, men tack vare samarbetet med Vilja förlag har jag nu fått möjlighet att revidera detta påstående.

”ABC i stan” är det ju som är mitt testamente!

Because less is more.

Utom när det gäller halsband.

När en kvinna uppnår en viss ålder är det antingen polokrage eller rejäla halssmycken som gäller, och det är i sin tur bland annat en humörfråga och en fråga om mod.

För flera år sedan producerade en väninna och jag konstkort. Hon målade underfundiga akvareller och jag skrev deviser på dem. Den formulering som rönte störst uppskattning var, tyvärr, denna:

”Jag måste bli tuffare
Det är jag alldeles säker på.
Tror jag.”

Hur växer ett träd?

För att hålla nyfikenhet och intresse vid liv är det viktigt med variation i undervisningen, eller hur?

Vad är vi människor nyfikna på, intresserade av?

Varandra.

Att vara sfi-studerande inbegriper ett stort mått av ensamhet. Alla i klassrummet, varenda en, utom möjligen läraren, lever avskurna från gamla bekanta, grannar, släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Klasskamrater utgör en stor del av varandras sociala umgänge.

Låt oss alltså börja där och se vad som händer. Låt oss börja i verkligheten, i myllan. Ett träd växer från marken och uppåt, eller hur?

”Vad heter du?
Vad har du jobbat med?
Vad är viktigt för dig?”

Färdkost

Hon hade tapetserat sin lilla studentlya med citat. På post it-lapp vid post it-lapp trängdes där  underbarheter. Hennes handstil flöt fram över väggarna, rena konstinstallation var det; ett litterärt lusthus, och i levande och döda poeters sällskap satt hon om kvällarna och tröståt ord.

Det akademiska knäckebrödsspråket räckte inte på långa vägar till för att mätta henne.
När dagens beting var avklarat, läste hon romaner om livet, kärleken och döden.
Hon hade, och har, det väl förspänt, eftersom hon kan tillgodogöra sig texter med höga lix-tal.

Cirka 20 procent av Sveriges befolkning kan inte, med behållning, läsa normal tidningsprosa, än mindre romaner. De är dyslektiker, synskadade, har aldrig blivit uppmuntrade till att läsa, har någon kognitiv funktionsnedsättning, lider av språkstörning, är nyanlända invandrare.

Det finns många skäl till att vuxna människor inte kan ta sig till text via egen läsning.

Vilken tur att det finns talböcker!

A whiter shade of pale-teorin

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Billy the kid

---

Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.

Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.

I was äntligen singing in the rain!

Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.

För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.

”Mariamne” av Pär Lagerkvist.

Den var min!

Egensinnigt stavad.

Den var skriven till mig!

Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.

Mind the gap

Nu var väl inte Kerstin Thorvall jordens mest okomplicerade människa att leva med, men det gäller nog att skilja mellan författaren och verket.

Så här skriver hon i Andra boken till dig:

”Den som vet litet och har upplevt litet, blir lätt intolerant och dömande. Alla kunskaper och erfarenheter gör oss bättre skickade att leva. Och leva tillsammans med.”

Glad Påsk, trots allt

Av EVA THORS RUDVALL

Sorglig sten? Sten av lättnad? Svårt att veta.

”Omsider lycklig” står det. Det var uppenbarligen viktigt att låta hugga in de där två orden. Var det den dödes sista vilja att dessa ord skulle finnas på gravstenen, eller var det någon anhörig som tyckte att just precis de utgjorde en passande runa? Var den hädangångne lycklig i livet eller i döden? Hur ska formuleringen tolkas?

Vad blir kvar efter en människa? Några bokstäver på en sten …

Vad lägger judarna på sina anförvanters gravar? Stenar, något som av tidens tand ej härjas kan. Och varje trädgård med självaktning ska ju numera ha minst några hundra kilo sjösten utspridd runt yttertrappan.

Så, det är mycket nu. Stenmycket.

Men påskledigheten hägrar. Till och med vuxenundervisningens skolverklighet tar ledigt några dagar. Men innan dess, min dotters favoritvits när hon var liten:

Hej! Jag heter Sten och jag är singel.

Glad Påsk!

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---