Och hur har det gått för Fahrija?

Och hur har det gått för Fahrija den här veckan?

Tackar som frågar.

Med hjälp av en förlaga fyllde hon igår i sin bostadsort och sitt personnummer på en enkelt utformad blankett. Siffran 8 vållade henne besvär, tills jag visade att ”det är fiffigt att börja med att skriva ett ’s’ och sedan låta pennan göra en till likadan rörelse, fast spegelvänd”.

Efter pausen kombinerade hon bokstavskort, och skrev på så sätt bland annat mitt förnamn. Det gav jag henne i uppgift att göra, eftersom ”Eva” är ett kort och ljudenligt stavat namn. Och för att forskning slår fast att närhet till läraren är en av grundpelarna för att inlärning överhuvudtaget ska komma igång.

Vi pratar om våra namn och våra barn och vår matlagning, Fahrija och jag, och ljudar fram ord som ”mat” och ”ris”.

Skolveckan avrundades med att hon fick sitta tillsammans med en landsmaninna, som läste och översatte hela boken Äta ute för henne.

Efter drygt 100 timmars skolgång har alltså Fahrija ”läst” en hel bok.

Snacka om det livslånga lärandet!

Och snacka om att ordet ”landsmaninna” är en lustigt hopkommen konstruktion!

Annons

Tillräckligt?

Fatima hade gått en dag i skola, innan hon kom till Sverige. Hennes pappa tyckte att skolvägen var för farlig för flickor: de måste ta sig över floden, och den var djup och båten rank och varken Fatima eller hennes syster kunde simma.

Så pappan bestämde, efter döttrarnas första och enda skoldag, att de skulle stanna hemma istället och hjälpa sin mor med hushållet, mjölka korna och sånt.

Nu är Fatimas 1 050 timmar i sfi-skolan slut.

Hon har lärt sig att skriva, sakta och omsorgsfullt. Hon har lärt sig att förstå tydligt talad svenska. Hon kan göra sig muntligen förstådd. Hon läser svåra och okända ord: hon är fena på att läsa, men hur långt räcker 1 050 timmars skolgång i ett land som slår sig för bröstet med floskeln ”det livslånga lärandet”?