Ja må vi leva!

IMG_6936.JPG

Gryningen i morse var som en omtänksam mor. Försiktigt letade den sig in genom fönsterluckornas springor för att hinna väcka mig  innan muezzinens skrällande böneutrop skulle börja förkunna Allahs storhet.

Att vakna med ett ryck är inte min bästa gren. Men att ligga under ett sammetstäcke och höra en stad sträcka på sig, vända sig mot sin Gud och solen, det är fint.

Fontänen plaskar lite förstrött nere på gården. Det är julafton i Marrakech. Och min födelsedag.

När jag sticker handen under kudden, så ligger där ett paket som mannen, han från dejtingsajten, har smusslat dit under natten. En bok, förstås.

Och jag tänker att mitt liv har aldrig varit bättre. Måtte det få vara länge!

Annonser

Den krassa verkligheten

photography-1166895_1280.jpg

– Att älska henne var mitt livs högsta ton. Hon vände sig hela tiden bort från mig och jag har aldrig varit lyckligare än med henne – och aldrig mera ensam. Världen blev till genom hennes blick och jag försvann i den, säger Poeten och höjer sitt glas mot fotografiet ovanför sängen.

– Du är en sentimental stolle, säger jag.

– Jag vet, säger han. Och det ger mitt liv en mening.

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Imperativ

girl-740614_960_720

Man plockar åt sig en pocket på Erikshjälpens bokrea för det regnar och man behöver nåt att läsa. Ett tidsfördriv till halva priset, det får duga.

Man tar sig hem, fäller ihop paraplyt, dunsar ner i soffan och läser ett kapitel.
Sedan måste man göra paus, så jävla bra är det.

Simma med de drunknade av Lars Mytting: läs den!

Tidsuppfattningar

north-sea-1250781_960_720

Faster Lydia är 85 år ung.

Faster Lydia stavgår. Stavspringer! Stavar sig fram. Kepsen chict på sniskan. Diskret läppstift.

Ovanför sin dator har hon hängt ett  foto från Hven, som föreställer allén vid St: Ibbs kyrka, där jag stod och vyssjade min bäbis efter dopet, en strålande sensommardag för 21 år sedan …

Jag minns den som igår, den ljuvliga lilla varma tyngden i mina armar.

Och ur djupen har man, enligt nyhetsrapporteringen, alldeles nyss dragit upp en grönlandshaj, 400 år gammal. I 400 ensamma år simmade den omkring i sitt mörka hav.
Det började den göra ungefär när Shakespeare satte punkt.

Vad är tid? Hur bör vi mäta den? I antalet dagar som vi minns?

Stoppa inte pressarna!

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 09.59.10

Stoppa inte pressarna. Nej, låt dem rulla på, så att det den 12 augusti kan rassla fram ännu en bok av Sveriges mest lättlästa författare!

”Äta ute” ska den boken heta. (Du kan redan bläddra i den här.)

Och den ska handla om Moa och Ali som sitter på restaurang och pratar om sånt som man pratar om när man är nyförälskade.

”Berätta lite om dina föräldrar?”

”Vad drömmer du om att göra?”

Kommer bokens handling att bottna i författarens egna erfarenheter? Jajamän! Den ska rotera kring sånt som han, mannen från dejtingsajten, och jag avverkade över varsin tallrik pasta på restaurang Italia i Lund för rätt så precis 1 000 kvällar sedan.

De 1 000 bästa i mitt liv. Lätt.

Rapport från Sveriges tråkigaste stad IV

IMG_6401

I natt sov vi på balkongen, han mannen från dejtingsajten och jag.
Under stjärnorna, de bleka sommarstjärnorna, låg vi där och det var obekvämt och underbart.

Mannen snarkade lite.

Vi sov en stund, vaknade och somnade igen. Och natten höll andan mellan elva och tre. Det vet jag, eftersom kyrkklockan i Eslövsgotikens högsta torn exakt mätte ut den biten av evigheten.

Sedan smög sig gryningen fram: omärkligt, storögt.

Och aftonhimlen då, vad finns att säga om den? Bara att Magritte inte kunde inte ha gjort den bättre.

Silvåkra 5

bild

Landskapet ligger milt leende mitt i  en sommarkväll som är som målad av Courbet.

Verkligheten är vacker.

”Det sanna är det sköna”, viskar Courbet från sin konsthistoriska horisont, och ”Silvåkra, där bodde min farfar!” hör jag mig själv ropa när  vägskylten där det står, att om vi svänger höger är det bara fem kilometer kvar dit.

Poeten bromsar in. Ska vi? frågar han.

Njaej, en annan gång kanske …

I Silvåkra låg min farfars barndomshem. Jag vet att jag var där en gång för kanske 30 år sedan, tillsammans med min pappa. Han är död nu. Farfar är förstås också död.
Men fälten, åkrarna lever. De skimrar av regn och ett lantligt ljus.

Det får räcka, det räcker, det är mer än nog.

Impressionism

camille_pissarro_019

Poeten sitter i gräset utanför sitt hus och diktar om moln som flyger och far: grön grön grön och vit och blå är hans värld.

En katt smyger.

Dagisbarn i räddningsvästar håller varandra i handen. De traskar, snubblar, hopplar. De är på väg till parken. De ska mata ankorna. JA!

Och Fatima står i köket och bakar sina eviga bröd. Hon vinkar till barnen genom sitt fönster. De vinkar tillbaka.

Poeten vinkar han också.

Det är sommar. Klockan är tolv och allt är lugnt.

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del II

Glitterögda Carin, hon som förvaltade vackra ting, bodde en period i Eslöv, och ödet ville att det var i systervillan till den krokan som jag bor i nu. Vi skulle ha kunnat vinka till varandra från våra balkonger.

”Har du sett att de vita rosorna slog ut i dag?”
”Ja, de är helt underbara!”
”Och vilken doft!”

När Carin låg på sitt yttersta, berättade hon att hennes mans namn finns ingraverat i kyrkklockan här.

”När Uno och jag var nygifta tjänstgjorde han ju i Eslöv och då den nya kyrkklockan skulle gjutas, bestämdes det att församlingsprästens namn skulle finnas med på den.”

Var det sant, eller var det feberyrseln som talade? För mig är det egalt. Varje gång kyrkklockan slår hör jag en hälsning från dem båda.

Högläsning

1024px-stadsbiblioteket_stockholm_2009a

Lyckliga stunder får Poeten sin publik att hamna i en sorts yoga-läge: i en verklighet som har formen av ett cirkelrunt rum. Då och där existerar bara läsarna, en och en, och så rummet.

Rummet är expansionen av deras jag.

Det har inga fönster, men är ändå ljust och inbjudande.
Där har de frid.
Där är de i frid.
Sin egen och andras.

Tidsmaskiner

7192766626_0711b4248c_m

Time av Kinchan1 enligt CC 2.0.

Ibland skjutsar mannen, han från dejtingsajten, mig på sin cykel. Tvärs genom stan känner jag hans jackas tyg mot kinden – och jag är 17 år igen.

Zapp!

Fatima kom till skolan i sitt första par jeans i går. Hon har lärt sig att läsa och skriva och snart ska hon ha språkpraktik på ett dagis.

Min tidsmaskin är en man med cykel, Fatimas är ett land som heter Sverige.

Postorderbrud

wedding-1089057_960_720

Han åker tåg genom försommarsverige. Det är vackert, nästan så att man vill gråta, tänker han, medan syrenhäckar rusar förbi.

”Alvesta nästa. Nästa Alvesta.”

Flickor, tjejer, unga kvinnor, han vet inte riktigt vilket ord som lämpar sig bäst för dessa nyutslagna blommor som trippar fram på perrongen i Smålands knutpunkt. Ljuvliga är de att titta på. Deras tunna klänningar och redan mycket solbrända ben i långa kliv, visst är det smågodis, men för inga karameller i världen byter han ut sin fru, hon som väntar på honom därhemma.

Hans fru. Hans första.

Det tog dem båda nästan hela livet att hitta fram till varandra, det var snärjigt och snårigt, men nu har de ett hus med syrenberså – och hon väntar på honom där, i det lilla vita huset och han tackar sin gud, och hennes, och kompisen som övertalade honom att skicka iväg ett mejl på vinst och förlust den där kvällen för ett år sedan.

Hundkäx breder sitt flor över småländska ängar. Tåget slamrar förbi där björkarna susar. Han är på väg hem. Äntligen har han ett hem, ett riktigt. De pratar inte samma språk, frun och han, men han får hålla henne intill sig varje natt och hon lagar gudomligt god mat och han vet att han aldrig har varit lyckligare i sitt liv. Hon är liten, så liten som en docka i hans nävar. Allt, allt, allt vill han ge henne.

Vad lär vi oss av detta?

Plötsligt läser Akram.

Det var motigt länge.

Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.

– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?

– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.

Fem saker som jag har lärt mig av livet

bild

  1. Det man oroar sig för inträffar sällan.
  2. Bekväma skor är ett måste.
  3. Stryk nästan alltid den första meningen. Och den sista.
  4. För dem som vill våga rekommenderas dejtingsajten eDarling.
  5. Individualisering i en A-kurs på sfi handlar i hög grad om att ta hänsyn till de studerandes komplexa livssituation.

Semantik på sängkanten

Illustration: lumpi enligt CC0.

Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.

Så fint.

Grattis Horace!

Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.

Ändå är jag upprörd i dag.

Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!

Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!

… efter den tid som flytt

paris-917570_960_720

En promenad i Paris. Foto: Chipili enligt CC0 1.0.

Vad han hade på sig, Horace? Grå skjorta, tror jag, och en grå kavaj. Inget märkvärdigt alls: ett par försiktiga nyanser.

Det bästa han sa?
Ett citat på franska: ”C’est bonne, la rue.”

Knappt en handfull ord och plötsligt var jag 20 år igen och flanerade ensam –  i motljus och medvind – någonstans längs Seine, och den var vacker, den gatan!

Väl tillbaka i Malmö: en klädbutik skyltade med vinrött och Horace-grått. ”Pre autumn” var slagordet för detta.

Man ville bara blunda, som Horace gör när det blir för mycket.

Blomsterspråk

bild

”Alla syrenerna var framdragna till avskjutningsramperna. De väntade bara på att få slå till och slå ut, explodera i överväldigande lila.”

Så sms:ade jag till mannen, han från dejtingsajten. Sedan tänkte jag, att hmmm … det där skulle jag kanske kunna använda som ett blogginlägg, och så gjorde jag det. Gör jag det.

Fast allra helst hade jag velat beskriva rapsfältens gula nyans, men det går ju inte.

Den är alldeles omöjlig att tråckla fast med ord.

Kan ej beskrivas, måste ses!

Trestegsraketen

science-fiction-441708_960_720

Illustration: Stevebidmead enligt CC0.

Hon läser och läser och storskrattar sig igenom boken Fixa hemma. ”Det är den bästa bok jag har läst!”, utbrister hon och jag tänker ”Härligt, men vad är det som är  himla jättekul i den?!”.

Så jag frågar.

”Att det är precis så! Man måste fixa och fixa och det är hål i soffan och en vad heter det? Fläck. Det är sant. Så är det.”

Igenkänningens glädje.

”Vad vill du att nästa bok ska handla om då?”
”Snälla människor! Snälla människor som gör rätt i sina liv.”
”Ska det vara sfi-elever eller en svensk familj eller …”
”Sfi-elever!”

Att läsa.
Att förstå det man läser.
Att känna igen sig själv i texten.
Det funkar!

En lyckad lansering

Tack alla som deltog vid min boklansering i går. Det blev en fantastisk dag med Palladiumrummet på Eslövs stadsbibliotek fullsatt av vänner, kolleger, familj och förlag. Solen strålade lika mycket inomhus som den gjorde i det ljuvliga försommarvädret utomhus.

För er som inte var med: här ovanför är en filmad version av min presentation.

Och här kan ni läsa en artikel om mig och mina böcker, som Skånska dagbladet publicerade i går.

ETR Skånska Dagbladet 160509_liten

Kärlek i skrivandets tempel

På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.

Magiska kvällar.

Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.

Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.

Glad Påsk, trots allt

Omsider lycklig

Av EVA THORS RUDVALL

Sorglig sten? Sten av lättnad? Svårt att veta.

”Omsider lycklig” står det. Det var uppenbarligen viktigt att låta hugga in de där två orden. Var det den dödes sista vilja att dessa ord skulle finnas på gravstenen, eller var det någon anhörig som tyckte att just precis de utgjorde en passande runa? Var den hädangångne lycklig i livet eller i döden? Hur ska formuleringen tolkas?

Vad blir kvar efter en människa? Några bokstäver på en sten …

Vad lägger judarna på sina anförvanters gravar? Stenar, något som av tidens tand ej härjas kan. Och varje trädgård med självaktning ska ju numera ha minst några hundra kilo sjösten utspridd runt yttertrappan.

Så, det är mycket nu. Stenmycket.

Men påskledigheten hägrar. Till och med vuxenundervisningens skolverklighet tar ledigt några dagar. Men innan dess, min dotters favoritvits när hon var liten:

Hej! Jag heter Sten och jag är singel.

Glad Påsk!


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.