Blues

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Annons

Det livsnödvändiga skrivandet

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.

En svensk tiger

Av de svenskar som var födda i slutet av 1800-talet utvandrade cirka 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna till Amerika.

Rimligen var det de mest oförvägna som gav sig av. De som trodde på framtiden. De som vågade.

Kvar blev de försiktiga …

Avlyssnat

Foto: Frankie Fouganthin enligt CC BY-SA 4.0

”Det är för hemskt, Sverige håller ju på att försvinna. Det är väl snart bara kungahuset som är riktigt svenskt!”

Gäst hos verkligheten

Foto: Thyago enligt CC BY 2.0.

Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.

Visst fick hon det.

Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?

Vad som försiggick?

Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.

Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”

Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.

Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.

När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.

Fortsättning följer …

Avlyssnat

”Jag kommer ju från Teheran, men nu bor jag i Eslöv och jag blir stressad när det är lugnt omkring mig. Ibland längtar jag efter att någon ska bli lite arg, tala med hög röst, att det ska hända något här, att inte allt ska vara tyst.”

Mobilisering

Tidningsrubriken löd: ”Flyktingar får hjälp med vardagsspråket.”

Så bra att media tar upp också detta: att katastrofer mobiliserar hjälpare, frivilliga krafter, medmänniskor som vill hjälpa till, göra skillnad. Språkstödjare. Volontärer. Människor med hjärta!

Den eviga frågan

En liten flicka blir akut sjuk. Hon måste åka ambulans. När hon har vaknat till sans, blir hon arg på sjuksköterskan, som vill sticka henne i fingret.

Tösen har sin nalle med sig. Hon får röd saft och en gul filt, och utanför fönstret är syrenernas tid ännu inte riktigt förbi.

Den flickan råkar vara född i landet där man då och då sjunger Du gamla, du fria.

Ett annat litet barn, en pojke, sköljs upp på en strand. Hans pappa hade gett sig iväg i en öppen båt tvärs över havet för att, om möjligt, rädda sitt och barnets liv, men det gick inte.

Världen var inte konstruerad så.

Varför?

Om stor och liten saknad

Fastän det var länge sedan: stillheten i mormors hus, visst saknar jag den. Och de hundra prydnadssakerna, som en gång för alla stod på sina givna platser.

Hos mormor var ju allting hela tiden likadant.

Och jag minns hennes dröjande sätt att svara i telefon: hur hon först satte sig tillrätta vid skrivbordet och sedan strök händerna ett par gånger mot förklädet, innan hon lyfte luren och sa sitt efternamn.

Och ljudet av hennes trätofflor över grusgången …

Såna små saker.

Hur klarar Fatima av att sakna ett helt land?

Avlyssnat II

– 60 miljoner människor är på flykt.

– Jaha, och det verkar som att vi ska ta hand om allihop här!

Den sista grisen och jag, del I

Illustration: Kai Stachowiak enligt CC 1.0.

Horace:

”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.”

Jag:

För många flyktingar, i synnerhet de kvinnor som i Sverige får lära sig att läsa och skriva, blir livet på många vis bättre än i hemlandet. Deras självkänsla ökar. De ”individiseras” sakta men säkert. Man frågar efter deras åsikt. De får rösträtt och kanske en egen inkomst. Lär sig att simma och cykla! De slipper det hårda kroppsarbetet. Deras hantverksskicklighet beundras, tas inte bara för given.

I ett gammalt fotoalbum

”Hon förblev en främling i det nya landet.”

Så står det under bilden som föreställer min mormors farmor; en krokig gumma stående ute på en åker. Lång kjol. Förkläde. Håret i knut.

Hon följde med sina vuxna barn när de emigrerade till Amerika. Bara den yngste sonen stannade kvar i Sverige.

Och tur var väl det.
För mig.

På egna vingar

Den dystra dronten är död. Komparerat: död, dödare, dödast av alla; sedan slutet av 1600-talet utgången ur sortimentet.

Lärkan däremot lever. Drillande av fröjd hovrar hon över nysådda fält. Ett lyckopiller är hennes sång. Zoloft, släng dig i väggen!

Blåmes, entita, domherre, sädesärla, gröngöling och tjäder är fåglar ur min barndoms landskap. Och så tranor, förstås, de fjärranifrån som kalligraferade sig fram över himlen två gånger om året. En gång norrut, en gång söderut.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---