Postorderbrud

wedding-1089057_960_720

Han åker tåg genom försommarsverige. Det är vackert, nästan så att man vill gråta, tänker han, medan syrenhäckar rusar förbi.

”Alvesta nästa. Nästa Alvesta.”

Flickor, tjejer, unga kvinnor, han vet inte riktigt vilket ord som lämpar sig bäst för dessa nyutslagna blommor som trippar fram på perrongen i Smålands knutpunkt. Ljuvliga är de att titta på. Deras tunna klänningar och redan mycket solbrända ben i långa kliv, visst är det smågodis, men för inga karameller i världen byter han ut sin fru, hon som väntar på honom därhemma.

Hans fru. Hans första.

Det tog dem båda nästan hela livet att hitta fram till varandra, det var snärjigt och snårigt, men nu har de ett hus med syrenberså – och hon väntar på honom där, i det lilla vita huset och han tackar sin gud, och hennes, och kompisen som övertalade honom att skicka iväg ett mejl på vinst och förlust den där kvällen för ett år sedan.

Hundkäx breder sitt flor över småländska ängar. Tåget slamrar förbi där björkarna susar. Han är på väg hem. Äntligen har han ett hem, ett riktigt. De pratar inte samma språk, frun och han, men han får hålla henne intill sig varje natt och hon lagar gudomligt god mat och han vet att han aldrig har varit lyckligare i sitt liv. Hon är liten, så liten som en docka i hans nävar. Allt, allt, allt vill han ge henne.