Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Annonser

SFI-dagbok

still-life-828747_1280

Igår delade jag ut några böcker ur Vilja förlags sortiment och så hade eleverna en halvtimmes tyst läsning. För Fahrija innebar det att jag i boken Veckan visade henne den bildordlista som bland annat omfattar ”sitter”, ”äter”, ”pizza”, ”soffa” och ”bord”.

De orden kunde hon.

Men ”läsk” och ”påse” var nya för henne, så de ljudade vi igenom många gånger – och sedan kunde Fahrija göra det som alla de andra gjorde: själv läsa i en bok!

Jag sätter 100 spänn på att hon inte gjorde det enligt konstens alla regler. Förmodligen tittade hon på bilderna och kombinerade dem med de svenska ord som hon redan visste var de rätta.

Och det var ju i så fall vackert så! Gloslistan fick hon i läxa att repetera hemma.

Skilda världar

plastic_beads1

”Terapiarbete?” sa en förbipasserande och log ett  tvetydigt leende medan han pekade mot eleverna som satt och diskuterade var någonstans verben skulle placeras i de texter som jag hade hittat på, printat ut och klippt itu, så att de kursdeltagare som tills alldeles nyligen var analfabeter på ett språkutvecklande sätt ytterligare skulle kunna höja nivån på sina sfi-kunskaper.

Ordalek och smutstvätt

1-1220978866hifu

Det kinesiska tecknet för dator lär till svenska kunna översättas med elhjärna, och gissa vilket semialfabetiskt tecken som i Holland heter apsvans.

På mitt hemspråk, Göingedialekten, finns verbet twaisula. Det betyder att vara så oansvarigt överdådig att man lägger dubbla pålägg på mackan.

Och samerna lär ju ha 200 ord för olika sorters snö.

Såna här gloslistor kan jag sitta och pilla med hur länge som helst.

Nördigt? Absolut.

… och kuriöst och kuriosa är två färgstarka fåglar på samma gren, nämligen latinets curiositas.

Under många år var min dotters rum ett kuriosakabinett, fullproppat med drömfångare, kristaller, egyptiska souvenirer och böcker om svart och vit magi.

Numera är det mest en omlastningsplats för kläder.

”Brinner det inte och rör det inte på sig, så är det ingen fara”, säger hon när jag med jämna mellanrum får psykbryt över hur det ser ut i detta lagerutrymme.

Typ 200 ord för för rörigt ryms därinne.

Semantik på sängkanten

Illustration: lumpi enligt CC0.

Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.

Så fint.

Grattis Horace!

Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.

Ändå är jag upprörd i dag.

Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!

Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!

A whiter shade of pale-teorin

800px-scheherazade_28rimsky-korsakov29_02_by_l-_bakst_2

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

En mammas metamorfos

ROP

Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.

Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.

Mellan raderna

Grammaticka

Förra veckan lånade jag en roman fullklottrad med arabiska tecken. På nästan varje sida hade någon läst med en blyertspenna i sin hand. Ett så intresserat läsande!

Vem var det som hade strukit under ”bärnstensfärgad”, ”genombruten”, ”ty” och ”allmängods” och i marginalen skrivit vad som rimligen måste ha varit arabiska översättningar, och emellanåt också noterat ordboksförklaringar på svenska?

Var det en man? En kvinna? Ung? Gammal? Någon med helt andra referensramar än mina måste det ju ha varit.

Eller, egentligen inte … Vi hade ju båda sökt oss till samma bok.

Med liten och fin piktur skrev sig en arabisktalande läsare in i min vardag.

På egna vingar

tranor20i20mc3a5nsken20peter20berglin1

Den dystra dronten är död. Komparerat: död, dödare, dödast av alla; sedan slutet av 1600-talet utgången ur sortimentet.

Lärkan däremot lever. Drillande av fröjd hovrar hon över nysådda fält. Ett lyckopiller är hennes sång. Zoloft, släng dig i väggen!

Blåmes, entita, domherre, sädesärla, gröngöling och tjäder är fåglar ur min barndoms landskap. Och så tranor, förstås, de fjärranifrån som kalligraferade sig fram över himlen två gånger om året. En gång norrut, en gång söderut.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.