Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!
Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.
Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.
Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?
Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.
Plågorna var över.
Och livet.
Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.
Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.
Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.
Jag satt en timme av evigheten hos honom.
I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.
… och Bob Dylan is blowing in the wind …
Min pappa dog för ett år sedan och mamma har sorterat papper och grejer sedan dess.
Häromdagen dök det upp några fotografier från hans lumpartid, foton som ingen av oss tidigare hade sett: pappa som snygging – hela tiden omgiven av ett gäng killar.
Deras öppna leenden och tjocka kalufser. Pojkar i uniform. Tänkta att försvara fosterlandet. Bli kanonmat i händelse av krig.
Omkring dem finns bevarat ett romantiskt skimmer, ett ljus.
Pappa!
Pappa rökte John Silver och det hände att han skojade till det och blåste rökringar. Jag minns hur han lutade sig tillbaka på pinnstolen och log när brorsan och jag försökte trä fingrarna genom förtätad luft.
Puff. Puff.
Det var det.
Så kunde en pappas delaktighet i barnens fritid se ut på 70-talet.
