Goda nyheter

Intervju med Sveriges mest lättlästa författaren i Lärarförbundets tidning Ämnesläraren. Länk direkt till artikeln här!

Ofta rullar ju allt bara på. Inget sticker ut. Man äter sina flingor. Gör sitt jobb. Somnar.

Repeat.

Men ibland blir det liksom lite sprutt på tillvaron. Till exempel så har ”Sveriges mest lättlästa författare” nu glädjen att figurera i två tidningsintervjuer och i en handbok för cirkelledare. Intervjuerna tar bland annat upp hur jag belyser jämlikhet i mina böcker och vad jag menar med att gå en bildpromenad.

Och handboken Alfa – svenska för alla har en gedigen litteraturlista i vilken omfattar mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

Nu blir det tårta till frukost framöver!

… och en intervju i Lokaltidningen. Länk direkt till den artikeln här!

Annons

Nyfikenhet och vintergäck

Någonstans har jag läst att lärare i snitt ställer 200 frågor under en lektion. Olika typer av frågor, visserligen, men ändå …

Hur kan man undvika detta bombardemang, dessa projektiler av frågetecken? Genom att låta de studerandes nyfikenhet vara motorn i inlärningen. Ett sätt att åstadkomma detta på studieväg 1 är att jobba med lättläst litteratur.

Exempel:

Häromdagen började fyra nya elever i min klass. Före pausen repeterade vi siffror, färger och några enkla substantiv, och de nya hängde med riktigt bra. Så efter pausen delade jag ut en halv klassuppsättning av boken Siffror med Eva och Adam.

”Sitt nu två och två och hjälp varandra att läsa och förstå.”

Nema problema.

Visst uppstod en hel del frågor, men det var inte jag som ställde dem, nej de emanerade ur elevernas eget arbete med texten – och tillsammans kunde de utan min inblandning räta ut många av sina frågetecken.

Och när jag sedan cyklade hem passerade jag både vintergäck och snödroppar och de blommade – som alltid – alldeles för tidigt. Men ändå!

Är du nyfiken på Vilja förlags nyheter? Bläddra i vårens katalog här.

Läs min bok

På Strindbergs gata.

Oj så många glada tillrop jag har fått angående läromedlet Börja med Strindberg – läs- och skrivinlärning med klassisk text!

Tack för dem.

En del frågor och funderingar har förstås också trillat in, så här kommer en lite fylligare redogörelse för de tankar som ligger bakom den första boken i serien.

Börja med Strindberg är ett material med många ingångar till det genomlitterata Sverige. Vi lever ju inte bara i ett samhälle belamrat med bokstäver, utan också i ett land proppfullt med bilder – ett land där bildlitteracitet krävs för att vi alls ska kunna tillgodogöra oss relevant information såsom trafikskyltar, tvättsymboler och att rätt kunna tolka en bildserie.

Börja med Strindberg är ett läromedel som med hjälp av ett rikt bildmaterial siktar på hjärtat. Bilderna och texten berättar om förälskelse, giftermål och om att sätta bo. De berättar också om graviditet, sjukdom, död, begravning och en vemodig tacksamhet över att ha fått älska och vara älskad. Allt det här är erfarenheter som de flesta vuxna kan relatera till, oavsett härkomst och tidigare skolbakgrund.

Att läsa och skriva lär man sig tillsammans med andra
Att bli läs- och skrivkunnig är inget man blir på egen hand. Glada tillrop, egna och andras frågor och funderingar behövs också på den nivån. Lärare och studerande behöver prata tillsammans om bilderna i boken, sätta svenska ord på det de ser och överföra talet till text. Till en början ljudas ord för ord fram av läraren. Det är en ingång, en läs- och skrivträningsdörr att öppna och gå in genom.

En annan är att de studerande via en övning med numrerade pilar tränar på att själva forma bokstäverna korrekt.

En tredje dörr är att jobba med bokens inledande bildalfabet. Benämna. Ljuda. Skriva.

En fjärde ingång är att med hjälp av olika strategier kombinera ord och bild och kryssa i rätt alternativ.

En femte är att leta efter en specifik vokal i en kort mening.

En sjätte är att fylla i en skuggtext.

En sjunde är att lyssna till bildtexterna. Körläsa dem. Läsa med och för en klasskamrat. Läsa högt för läraren. Kanske till och med läsa hemma.

Miljön i Strindbergs klassiska novell är i detta läromedel varsamt förflyttad till nutid, så att de ord och begrepp som figurerar är användbara i den verklighet som är vår.

För en lyckad skolgång krävs engagerade lärare och engagerade elever. Min förhoppning är att Börja med Strindberg kan vara en lägereld, något att samlas kring, en bok som väcker berättarlust och att den blir något som de studerande minns med värme och glädje när deras sfi-studier är slut.

Bläddra gärna själv i boken!

Det tar sin tid att bli till

Det har tagit lång tid för den här plantan att utvecklas från frö till blomma. Redan 2016 tilldelades jag ett av Byggnads kulturstipendier för att vattna och pyssla om den.

Nu är den äntligen klar!

Rosa blev den. Med kaffefläckar på.

Och det är, skriver Folkuniversitets förlag, en djupt personlig dagbok och en pedagogisk loggbok som ingen annan. Den rymmer såväl forskningsbaserade diskussioner som handfasta tips på hur man kan underlätta vuxnas läs- och skrivinlärning.

I den här dagboken blommar en trädgård, stressar en ensam mamma, rullar den stora skutan som heter Skolverkligheten fram genom ett omvälvande år.

Lärande och växande handlar boken om och den vänder sig till alla som är intresserade av tro, hopp och sfi.

Uppdatering: den har till och med fått en egen hemsida: trohoppochsfi.se

Läslust med lättläst

Fråga:

Kan det i sfi-undervisning finnas fördelar med att fokusera på lättläst skönlitteratur i stället för på lärobokstexter?

Svar:

Ja det kan det. Här är några exempel hämtade från mina egna erfarenheter:

• De studerande upplever större läsglädje och därmed också större motivation. Det är dessutom lättare att få igång diskussioner utifrån romaner än från läromedelstexter, eftersom känslor involveras i högre grad.
• ”En bok i taget” är ett greppbart pensum. Om det är kontinuerligt intag i klassen, kanske varje månad, så kan man påbörja arbetet med en ny bok just vid månadsskiftet. Då minskas stressen för nytillkomna elever. Att sin första skoldag upptäcka, att ”alla andra är på sidan 78 i läroboken och har redan fyllt i halva arbetsboken”, det är ingen bra känsla.
• En lättläst bok, som de studerande får låna hem, kan locka flera till läsning i hemmen. Någon eller några tycker kanske att ”den där boken som mamma läser, den ser ju riktigt spännande ut.”
• Till Vilja förlags böcker finns arbetsuppgifter att gratis ladda ner från nätet: bra att jobba med i skolan och smidigt att använda som vikariematerial. Eller som mall för att konstruera egna frågor, egna instuderingsuppgifter, alltså en sorts ”flippat klassrum” i all enkelhet.

 

Skickat från min iPhone

På starka vingar

Vad gör en bok lättläst?

Specialpedagogiska skolmyndigheten rätar ut frågetecknet i en beskrivning av boken Biobesöket. Läs mer om den här – och avnjut dessutom det faktum att en liten bok från Eslöv finns översatt till både engelska, arabiska och somaliska!

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om min bok:

Kärt besvär

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

View this post on Instagram

Böckerna om Moa och Ali, av Eva Thors Rudvall, är specifikt framtagna för att fungera för analfabeter och andra som håller på att lära sig läsa. De fungerar därmed bra på Sfi. Text och bild samspelar och som ett stöd finns en bildordlista. Du hittar hela serien om Moa och Ali på viljaforlag.se #lättläst #viljaförlag

A post shared by Vilja förlag (@viljaforlag) on Nov 3, 2017 at 7:32am PDT

… och ett par smakprov:

View this post on Instagram

Bilderböcker för vuxna har visat sig fungera bra som stöd i läs- och skrivundervisningen på bland annat Sfi. Här är två nyheter skrivna av Eva Thors Rudvall, med foto av Jonatan Bylars och teckningar av @herzogmarie #lättläst #viljaförlag #sfi

A post shared by Vilja förlag (@viljaforlag) on Nov 2, 2017 at 1:35am PDT

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:

 

Tillåt mig presentera: bok 9 och 10!

Nu har min bok nummer nio och tio landat!

Den ena handlar om Moas och Alis flyttbestyr, de ska bli sambor nu, och den andra handlar om Tanja som börjar vuxenstudera: vi får följa henne under en dag i sfi-skolan.

Flytta ihop och Gå till sfi innehåller vardera ett 50-tal glosor, kongenialt illustrerade av Marie Herzog respektive Jonatan Bylars.

Tack Marie!
Tack Jonatan!

Och bakom spakarna, har – som vanligt – den falkögda piloten/redaktören Bim Wikström suttit och hållit koll på ord och bild, lagt till och dragit ifrån och stämt av tills både hon och jag och Vilja förlag blev helt nöjda och överens.

Tack Bim!

En lärare talar ut

I nära nog 30 år har jag arbetat med språkundervisning.

”Lär de sig nåt?” är den vanligaste frågan jag får då jag berättar för nya bekantskaper om vad jag jobbar med.

Den näst vanligaste är ”Hur går det till?”

Här är en filmad version av mina svar.

Avlyssnat

Illustration av Travailwiki enligt CC BY-SA 4.0.

– Vad är det första som du gör när det kommer nya elever till din klass? Hur börjar du? Får de inloggningsuppgifterna till lärplattformen direkt eller börjar ni kanske med något annat?

– Jag börjar med att ta dem i handen och säga Välkommen.

Tidsperspektiv

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Ännu mera filmtajm

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

ABC för språkinlärning

Väggalfabetet kommer från mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

”Språkets grundläggande princip”, skriver Bo Renberg i sin biografi över Helen Keller, ”är att föremål kan benämnas och att ord representerar företeelser i vår omvärld”. Och snabbt brukar  ju Fatimorna och Jamalarna lära sig de svenska namnen på de substantiv som utgör bildillustrationer på väggalfabetet i klassrummet.

”Genom att vi upprepar våra yttranden och genom att barnet lyssnar och iakttar omgivningens reaktioner lär det sig hur språket fungerar  och vad enstaka ord betyder. Hur många gånger upprepas inte orden ’mamma’ och ’pappa’ innan barnet börjar förstå vad dessa ljud står för?”

Sp(r)itze!

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.

Oj!

Som sfi-fröken har jag ofta, i kartläggningens namn, uppmanat studerande att beskriva sina styrkor och svagheter. Och i klassrummet ställt frågor av typen: ”Vad är bra i Sverige, tycker du? Och vad är inte bra här?”, ”Vad är bra i ditt hemland och vad är inte bra där?”, ”Kan du berätta lite om din familj på svenska?”

Och så läser jag Inte större än en kalasjnikov av Amineh Kakabaveh och fattar plötsligt, efter alla dessa år! varför det ofta har känts väldigt motigt att få några uttömmande svar på sådana frågor.

Amineh skriver:

”Det är tabu att berätta om sig själv, att lyfta fram sig själv och sitt eget liv framför andras men det är också tabu att att prata om sina brister och det som är dåligt. Och det värsta brottet är att berätta om sin egen familj …”

 

Teori och praktik

”På studieväg 1 är en av sfi-lärarnas uppgifter att balansera de studerandes behov av omsorg mot deras vuxenhet: att tillvarata deras resurser.” Det poängterar Helen Colliander, doktorand i pedagogik med inriktning på vuxnas lärande, vars forskningsrön presenterades på Skolverkskonferensen i Göteborg härom dagen.

Hur åstadkommer vi sfi-lärare den balansakten på sfi-verkstadsgolven?

Förmodligen är det inte knepigare än att vi utgår ifrån hur vi själva skulle behöva bli bemötta, om vi kämpade med att ro i land ett vuxenliv på ett språk som vi bara förstår mycket lite av.

En tidig julklapp

Skolverket har producerat ett stödmaterial för grundläggande litteracitet för vuxna med svenska som andraspråk. Det finns att tillgå på www.skolverket.se/alfabetisering

Varje resa börjar med ett steg

Känner man sig trygg, kan man lära nytt.

En individualiserad undervisning kan då rimligen vara att ta i beaktande vars och ens familjesituation och hälsostatus och utifrån dessa parametrar lägga upp lektionerna så att alla kursdeltagare kan vara med på nästan allt: bygga upp deras gruppgemenskap och trygghet. Innan dessa är på plats – ingen nyfikenhet.

Läst

Illustration: Yoel Ben-Avraham enligt CC BY-ND 2.0.

”Lärande är ingenting annat än strävan efter att upptäcka det meningsfulla, och undervisning eller handledning kan därför inte bestå i något annat än att vara intressant och begriplig.”

/ Frank Smith

Avlyssnat

”Det där som lärarna stod och malde om handlade aldrig om mig, berörde liksom aldrig mina känslor, så jag tog det aldrig till mig. Det var synd.”

Prata mycket!

Att lyssna och prata kommer före att skriva och läsa. Prata mycket. Nästan allt som händer under en lektion går att omvandla till allas angelägenhet och läraren kan göra en stor insats genom att hela tiden sätta svenska ord på det som sker.

Texten är hämtad ur mitt läromedel ”ABC för vuxna”. Du kan bläddra i det här.

Läst

”Så mycket är säkert att man som undervisningsmetod inte hade kunnat hitta på något mera olämpligt, mera beklagligt sönderhackat än klassrumssystemet för ämnesundervisning.”

Ur Uppfostran genom konsten av Herbert Read

Vuxenblivande

När Poeten skulle lära sig att skriva tryckte han jättehårt med pennan mot pappret. Kolsvarta blev bokstäverna. Breda. Kraftigt byggda, skulle man ha sagt om dem, om de hade varit små människor. Inbjudande stod de på sina linjer och bara väntade på att bli lästa.

Snyggt, tänkte Poeten. Det syns ordentligt det här!

Men då kom Fröken och drog pennan ur hans näve och sa att det var alldeles förskräckligt som det såg ut i hans skrivbok.

”Du kan inte hantera mjuk penna. Hädanefter ska du skriva med hård penna.”

Det var då han blev poet.

Fejkad intervju

– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?

– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.

Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!

Mödan värt!

Längre fram kan det räcka med att det är intressant.

Tillräckligt?

Fatima hade gått en dag i skola, innan hon kom till Sverige. Hennes pappa tyckte att skolvägen var för farlig för flickor: de måste ta sig över floden, och den var djup och båten rank och varken Fatima eller hennes syster kunde simma.

Så pappan bestämde, efter döttrarnas första och enda skoldag, att de skulle stanna hemma istället och hjälpa sin mor med hushållet, mjölka korna och sånt.

Nu är Fatimas 1 050 timmar i sfi-skolan slut.

Hon har lärt sig att skriva, sakta och omsorgsfullt. Hon har lärt sig att förstå tydligt talad svenska. Hon kan göra sig muntligen förstådd. Hon läser svåra och okända ord: hon är fena på att läsa, men hur långt räcker 1 050 timmars skolgång i ett land som slår sig för bröstet med floskeln ”det livslånga lärandet”?

Skilda världar

”Terapiarbete?” sa en förbipasserande och log ett  tvetydigt leende medan han pekade mot eleverna som satt och diskuterade var någonstans verben skulle placeras i de texter som jag hade hittat på, printat ut och klippt itu, så att de kursdeltagare som tills alldeles nyligen var analfabeter på ett språkutvecklande sätt ytterligare skulle kunna höja nivån på sina sfi-kunskaper.

Samtalsgrupper

Jag träffade en gång en pappa, relativt ny i Sverige, som var orolig över att hans son inte pratade på dagis. Pojken var knäpptyst. Han lekte med några andra barn där, pekade och gjorde sig förstådd, men inga ord kom ur munnen.

En hel del vuxna sfi-studerande reagerar till en början likadant. De sitter tysta. Samlar ord.

Hur ska man få dem att kommunicera på svenska?

Att som ny i klassen tala på sitt rudimentära målspråk inför en massa människor som man inte känner – och som alla redan tycks behärska det där främmande språket hur bra som helst – och med en lärare i rummet, en som garanterat värderar varje litet ensamt ord, nej, det skulle inte heller jag klara av. Hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst om jag försattes i en sådan situation.

Den enda lösning som jag har kommit på, är att låta varje skoldag rundas av med en dryg halvtimmes samtal i smågrupper. Och då är det vägen som är målet: samtalet som tar fart och drar iväg åt olika håll. Utan kontroll. Med viss stöttning.

Hela tiden emanerar det ur de studerande själva, deras erfarenheter, åsikter och intressen, och jag inbillar mig att vi då på ett smidigt sätt uppnår både individualisering och inkludering.

Är det så?

När jag berättar för nya bekantskaper om vad jag jobbar med, är det många som förundras över att vuxna människor överhuvudtaget kan lära sig läsa och skriva. ”Det måste vara jättesvårt!”

Ingen förundras någonsin över att småungar kan tillägna sig ett alfabetiskt kodsystem.

Vari består skillnaden?

I att de som alfabetiseras som vuxna är invandrare?

Den sista grisen och jag, del IV

Horace:

”Jag gillade skolan därför att jag oftast kunde räkna ut vilket svar läraren ville ha och var säker på att sedan bli lämnad ifred för att dagdrömma.”

Jag:

Den svåraste frågan som lärare ställer är ”Har ni förstått?”

Less is more

I en sfi-klass bestående av studerande med noll års skolbakgrund bör man vara restriktiv med att dela ut en massa papper. Dessa elever har ju ingen vana alls av att hålla på med kontorsarbete.

De kan inte sovra, sortera och arkivera. All skriftlig information är för dem lika viktig.

De behöver hjälp med att hålla omfånget på en rimlig nivå: max en A4 om dagen.

Efter experimentet

Att avkoda bokstävers inneboende laddning och att ljuda samman, samtidigt som man försöker tolka den text som bokstäverna är satta att utgöra, det är inte lätt.
Och om man i förväg inte alls vet vad texten handlar om, är det ännu svårare. Då klarar inte hjärnan av det.

Inte min i alla fall.

Jag var på en fortbildningskurs i går där lärare fick smaka på sin egen medicin: springdiktamen med okänd text.

Skitsvårt!

Springdiktamen?

Vad det innebär?

Jo, man kopierar en text på ett papper. Detta papper tejpar man upp utanför klassrummet och så fixar man till smågrupper, där någon i varje grupp får i uppgift att springa ut ur klassrummet, memorera så mycket hen kan av texten och sedan springa in igen och muntligen leverera detta till sekreterarna som skriver ned vad de har hört. Så håller man på tills det är klart.

Roligt, svårt och effektivt.

Vad lär vi oss av detta?

Plötsligt läser Akram.

Det var motigt länge.

Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.

– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?

– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.

3D

För spår 1-elever på sfi är till en början all text lika viktig, de har inte uppövat någon förmåga att sovra. Deras läsning är platt, endimensionell.

Deras livserfarenhet är det inte.

Öppet brev till Stefan Löfven

Foto: Public Domain Pictures enligt CCo 1.0.

Praktikanttjejen såg på mig med sina förgätmigejblåa ögon:

Jag önskar att jag hade haft lika engagerade lärare som era sfi-elever har, sa hon. Ni som jobbar med sfi ser på något märkligt vis alla eleverna, var och en, och hjälper dem att hjälpa sig själva.

Jodå, snälla ord slickar vi gärna i oss.

Och vårt engagemang är ren överlevnadsstrategi, sa jag. Inte för vår egen skull, men för de studerandes och därmed också för själva undervisningens. Det går helt enkelt inte att bedriva sfi om man inte är engagerad i de studerandes liv och vardag – vilket inte alls behöver vara synonymt med att umgås privat, bli själasörjare eller jultomte.

Alla nyanländas tillvaro är i gungning. Och med ett kontinuerligt intag i klasserna, en möjlig åldersspridning på flera decennier mellan den äldsta och den yngsta kursdeltagaren, den bastanta språkförbistringen och två kurser som pågår parallellt i varje klassrum, så krävs det en samlande kraft, en glödande mittpunkt, en omsorg om alla elever, både som enskilda individer och som grupp, annars finns det inte en chans att de ska orka med att processa något så abstrakt som språkundervisning.

Utan lärarnas lust att se varje individ för sig krackelerar de studerandes uppmärksamhet och det bräckliga nybygget faller omkull.

Byggnadsarbetareförbundet vet allt om vad som krävs: den stabila grundens absoluta nödvändighet, omsorgen om detaljerna som håller ihop det hela och fantasin och flexibiliteten att revidera fattade beslut när verkligheten ropar högre än kartan.

I år är jag en av dem som har tilldelats Byggnads kulturstipendium. Juryns ordförande är du. Omåttligt stolt är jag.

Ord för ord

Fatima, som alldeles nyss var analfabet, läser med pekfingret under varje ord, för att liksom hålla orden kvar, göra dem taktila, dessa märkliga tecken. Och samtidigt tar hon dem i sin mun, ljudar fram dem, hör dem ta plats i rummet.

Det är högtidligt, som när luciatåget skrider förbi.

Det bidde en vante

Den muntliga traditionen är död, skriver Tranströmer, han från evigheten.

Anteckna och glöm, skriver han.

Powerpointpresentationer bestående av text, som någon står och högläser för publiken, lär vara helt verkningslösa, säger maken, han från dejtingsajten.

På något vis tar tydligen de två sätten att presentera text ut varandra, och nästan ingenting stannar kvar hos åhörarna. Mycket mera verkningsfullt är att satsa på att i bilder sammanfatta det man vill att åhörarna ska komma ihåg, och så visa dessa bilder, utan text, i powerpointen.

Hjärnan minns i bilder.

Anteckna och glöm.

Hur växer ett träd?

För att hålla nyfikenhet och intresse vid liv är det viktigt med variation i undervisningen, eller hur?

Vad är vi människor nyfikna på, intresserade av?

Varandra.

Att vara sfi-studerande inbegriper ett stort mått av ensamhet. Alla i klassrummet, varenda en, utom möjligen läraren, lever avskurna från gamla bekanta, grannar, släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Klasskamrater utgör en stor del av varandras sociala umgänge.

Låt oss alltså börja där och se vad som händer. Låt oss börja i verkligheten, i myllan. Ett träd växer från marken och uppåt, eller hur?

”Vad heter du?
Vad har du jobbat med?
Vad är viktigt för dig?”

Inget för veklingar

Det värsta jag hittills har läst är dystopin ”Vägen”, skriven på ett språk av silver, och ett lösryckt fragment om att elever kanske lär sig trots sina lärares insatser.

Kontrast

Man kan förenkla en text så långt att ”nästan-nybörjare” ges en möjlighet att, via egen läsning, ta till sig en berättelse.

Men att av samma anledning kraftfullt förenkla bilder, funkar inte, då hamnar man i svårtolkade minimalismer.

Ord och bild lyder inte under samma lagar. Är det därför de har förmåga att lyfta varandra till nya nivåer?

Isbergsteorin

Inte många procent av det som vi kommunicerar till varandra är att rubricera som talat språk. Snacket är bara toppen av isberget. Resten finns under ytan, bakom det lexikala, och utgörs bland annat av den talande tystnadens gester, vår mimik, tonfall, tonhöjd och sådana markörer som klädsel och frisyr.

Det är alltså framförallt bland de många ordlösa procenten som A-kurslärare finner sina främsta arbetsredskap.

Kollegialt lärande tror jag på. Framförallt de studerandes kollegiala lärande.

Ständigt snurrar två begrepp omkring i skolverkligheten: ”kollegialt lärande” och ”individualisering”.

Kollegialt lärande är för lärare.
Individualisering är för elever.

Men om man skelar lite när man betraktar dessa två storheter, vad händer då?

Ja, då hamnar förmodligen de sfi-studerande varenda dag i språkblandade grupper där de gemensamt löser ett problem, kanske skriver en diktamen tillsammans; vrider och vänder på stavningens möjligheter, och därmed  också ges ett naturligt tillfälle att ta målspråket i sin mun.

Vågar prova hypoteser.
Vågar smaka.

Och så får till exempel de lärare som inte är byggda för att vistas i öppna kontorslandskap tillgång till ett eget kontor under sin planeringstid, så att de kan samla tystnad och energi inför nästa lektionspass. Typ.

Någonstans i Sverige

”Vi hade inga riktiga lärare under kriget, männen var ju inkallade. Det var ett par prästfruar som gjorde så gott de kunde, men jag lärde mig nästan ingenting i skolan förrän i sjunde klass, när kriget var slut och lärarna kom tillbaka.”

Elsa, 85 år

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

Utvecklingssamtal

Av EVA THORS RUDVALL

Varför döpte ni mig inte till Galadriel?! utbrast dottern när hon var stor nog att försvinna in i Sagan om ringen – varje gång via den filmatiserade versionen, aldrig genom eget läsande av tjock bok.

Lära sig läsa gjorde hon helt för egen maskin. Tidigt dessutom. Men att läsa något annat än serien om den svartklädda och ganska så självupptagna Nemi, det har hon aldrig gjort. Bilderböcker, däremot, har hon alltid fascinerats av. Och filmer. Suggestiva landskap. Drömscenerier.

Roliga figurer.

Mytologiska väsen.

Science fiction.

Sånt.

Det återkommande temat vid alla utvecklingssamtal under hennes skolår var att hon måste börja bli aktiv i grupparbetena och inte sitta för sig själv och hålla på med att göra allt på sitt eget vis, efter eget huvud.

Det var svårt för henne i skolan. En begåvad och egensinnig tös var hon där. Ett sten i maskineriet. Det räckte till exempel inte med att hon kunde ge korrekt svar på matteuppgifter. Det gav inga höga poäng. Det viktiga var att visa hur uträknandet hade gått till och där stupade hennes samarbetsvilja.

Ja, hon har en diagnos.

Många av de med ingen eller mycket kort skolbakgrund som ska inlemmas i det svenska samhället kommer från grupporienterade kulturer. För dem är gruppen tryggheten och det som ska värnas. Där tror jag på en inkluderande undervisning, ett klassrum där exempelvis diktamen är något som man gör två och två, likaså uppsatsskrivande. Men om någon studerande signalerar att hen vill sitta för sig själv, ja då kan väl hen få göra det utan en massa diskussioner?

Huvudsaken är väl att hen tar till sig dagens pensum?

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---