När uppsatserna var färdigskrivna, var det dags för grupparbete.
Amir hjälpte Fahrija att träna på siffror. Rania högläste, på eget initiativ, ur en bok för vår gästande politiker. Och resten av eleverna satt i en grupp för sig och klurade på olika teman som man måste behärska på kurs B, till exempel att berätta om sin familj, sitt yrke, sin bostad och sina framtidsplaner.
Och det var fredag och solen och flitens lampa lyste och jag tänkte för tusende gången att jag har världens bästa jobb!
Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.
Visst fick hon det.
Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?
Vad som försiggick?
Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.
Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”
Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.
Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.
När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.
Fortsättning följer …
Eva Thors Rudvall 