Jag läste någonstans att skrift påverkar vårt sätt att se på tiden.
Det stod att den västerländska tiden är linjär. Och japp, det visste vi redan; att den rör sig från vänster till höger. Föreläggs vi uppgiften att sortera ett antal fotografier ur våra liv i kronologisk ordning, så lägger vi babybilden längst till vänster och fortsätter sedan åt höger med ettårskalaset, den obligatoriska trehjulingen, skolfotografierna, förlovningsbilderna och så vidare. Och den manövern går lätt som en plätt och känns alldeles självklar.
Men miljonerna som skriver på arabiska fixar denna uppgift spegelvänt.
Och i Kina växer tiden liksom upp ur marken. I långsmala spalter. Det som är mest avlägset i tid befinner sig högst upp i stapeln. Längst bort från nuet. Närmast himlen.
Eva Thors Rudvall 