Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!