Nefertiti i Berlin.
Foto: bittidjz enligt CC BY-SA 2.0.
Poeten vallfärdade i helgen till Neues Museum i Berlin. Han ville så rysligt gärna få träffa hennes kungliga skönhet Nefertiti.
Och det fick han.
3 000 egyptiska år ung väntade hon där på honom med sin blåa drottningkronas tyngd perfekt balanserad av halsens kurvatur.
Sensuell var bara förnamnet.
Och fotografering var förstås strenglich verboten, men det kunde faktiskt inte poeten ta någon hänsyn till.
Den 21 mars fyller jag ett år.
Ett år som bloggare.
Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.
Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.
Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.
Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.
Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.
För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:
Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!
För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!
Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.
Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.
Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.
Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.
Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.
Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.
Asså, min skolfranska har aldrig varit vad den borde ha varit, men jag är iallafall rätt säker på att Delacroix här skriver något om att ”skönheten springer utmed gatorna.”
Hmm… just nu traskar den ju mest omkring i snömodd och är sådär lagom charmig, men visst, om några månader rör hon sig säkert fort och fritt i stan igen och är en dikt med utsläppt hår, un poème!
Det ser vi fram emot!
Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!
Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.
Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.
Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?
”Men det spelade ingen roll, för med sin smidiga kropp hade Lila börjat utstråla något som pojkarna kände, en energi som gjorde dem omtöcknade, som bruset från skönhet som kommer allt närmare.”
Ur Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!
För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!
Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.
Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.
Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.
Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.
Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.
Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.
Eva Thors Rudvall 