Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Annonser

Och hur har det gått för Fahrija?

eight-1426653_1280

Och hur har det gått för Fahrija den här veckan?

Tackar som frågar.

Med hjälp av en förlaga fyllde hon igår i sin bostadsort och sitt personnummer på en enkelt utformad blankett. Siffran 8 vållade henne besvär, tills jag visade att ”det är fiffigt att börja med att skriva ett ’s’ och sedan låta pennan göra en till likadan rörelse, fast spegelvänd”.

Efter pausen kombinerade hon bokstavskort, och skrev på så sätt bland annat mitt förnamn. Det gav jag henne i uppgift att göra, eftersom ”Eva” är ett kort och ljudenligt stavat namn. Och för att forskning slår fast att närhet till läraren är en av grundpelarna för att inlärning överhuvudtaget ska komma igång.

Vi pratar om våra namn och våra barn och vår matlagning, Fahrija och jag, och ljudar fram ord som ”mat” och ”ris”.

Skolveckan avrundades med att hon fick sitta tillsammans med en landsmaninna, som läste och översatte hela boken Äta ute för henne.

Efter drygt 100 timmars skolgång har alltså Fahrija ”läst” en hel bok.

Snacka om det livslånga lärandet!

Och snacka om att ordet ”landsmaninna” är en lustigt hopkommen konstruktion!

Vardagens magi

Ögonblicket då en A-kursstuderande för första gången kan forma sitt eget namn med en penna, det är magiskt.

Då håller änglarna andan.

Men att läraren sedan måste visa hur man gör hål med ett hålslag, öppnar pärmen och sätter in pappret i den, det är inte konstigare än att läraren själv behöver datasupport.

På den streckade linjen

424px-etthalvtarkpapper_almida_2

Favoritnovellen ”Ett halvt ark papper” introducerades jag inför av min svensklärare på gymnasiet.

Elisabeth Kågerman hette hon.

Lätt framåtlutad och med axelremsväskan hängande  och slängande tvärs över bröstet spökar hon kanske fortfarande omkring i korridorerna på Söderportskolan i Kristianstad?

Kågerman skrev deckare också, och en av dem utspelade sig just på Söderport.

Nu är jag själv lärare med axelremsväskan hängande och slängande på Kågermansvis och mina B-kurselever ska snart kunna fylla ett halvt ark papper med text på svenska.
Det blir garanterat varken några intrikata novelluppslag eller finurliga synopsis till deckare i skolmiljö. Det blir i bästa fall några hyggligt fungerande brev – och det är i så fall vackert så.

De kom ju hit som analfabeter.

Fatima, till exempel, har för mig upprepade gånger visat hur tidigare någon av sönerna fick styra pennan i hennes hand då hon skulle skriva sitt namn på något dokument.