Futurum

Minnet av en skrivarresa till paradiset.

Vi har varit på skrivarsemester, Maken och jag: vilat och arbetat under några palmer på Barbados …

Det var alltigenom en lyckad resa. Manusförslag till tre lättlästa böcker fick jag med mig hem, plus mitt livs snyggaste solbränna — och en ny vana. Varje dag simmade jag 500 meter i poolen, och det har jag fortsatt med hemma i Eslöv.

Känner mig stark.
Glad.
Fylld av energi.

Och det kan behövas, för om allt går väl på ett möte imorgon, så är jag på väg in i läromedelsbranschen igen.

Annons

Julkarameller

Foto: Niklas Gustavsson enligt CC BY 2.0.

Jag röker inte.
Jag nyttjar inte starkt.
Jag googlar i stället.

Massor!

Om jag inte har googlat på ett tag blir jag illa till mods, och irriterat rastlös bara måste jag då plöja sajt upp och sajt ner ända tills jag hittar något intressant. Igår lugnade jag mig inte förrän jag kom fram till att Christina Wahlden, som skriver för Vilja förlag, av Författarfonden har tilldelats ett 10-årigt författarstipendium.

Absolut underbart och 100 procent välförtjänt!

”En nåd”, skriver hon i en kommentar. Och ett stort erkännande till lättläst som genre, tycker jag.

Av bara farten googlade jag sedan loss lite till och då dök Ylva Herous namn upp. För några år sedan delade vi arbetsrum. Till våren kommer hon ut med en lättläst bok och ett sfi-läromedel. Håll utkik!

Och bredvid mig i soffan, i detta här och nu, sitter Maken, han från dejtingsajten, och skriver på sin roman.

Jamen är det härligt eller är det härligt!

Skrivandet, läsandet, dess rörelse i tid och rum, de oändliga kombinationerna: allt liv, all kunskap, all saknad och glädje och sorg som går att utvinna ur ett alfabet fascinerar mig oupphörligen, och jag känner hur jag ler som värsta Cheshirekatten bara jag tänker på det.

Tills jag i informationsflöde läser att Trumpadministrationen nu uppmanar Folkhälsomyndigheten CDC over there att undvika vissa ord, exempelvis ”mångfald” ”transsexuell” och ”foster”.

Dagen falnar emot kvällen …
Jag googlar efter tröst.

Hittar bara detta, men det skulle i gengäld kunna stå i eldskrift som svar på frågan ”Vad är en framgångsfaktor när man undervisar på A-kursen i sfi?” När alfabetet liksom inte räcker till …

”För att bli en omsorgsfull samtalspartner krävs att man gör sig nåbar, använder hela kroppen och alla sinnen, och bemödar sig om att lyssna. Att man går mer än halva vägen till mötes.”

Citat: Barbro Bruce, biträdande professor i utbildningsvetenskap

Tillåt mig presentera: bok 9 och 10!

Nu har min bok nummer nio och tio landat!

Den ena handlar om Moas och Alis flyttbestyr, de ska bli sambor nu, och den andra handlar om Tanja som börjar vuxenstudera: vi får följa henne under en dag i sfi-skolan.

Flytta ihop och Gå till sfi innehåller vardera ett 50-tal glosor, kongenialt illustrerade av Marie Herzog respektive Jonatan Bylars.

Tack Marie!
Tack Jonatan!

Och bakom spakarna, har – som vanligt – den falkögda piloten/redaktören Bim Wikström suttit och hållit koll på ord och bild, lagt till och dragit ifrån och stämt av tills både hon och jag och Vilja förlag blev helt nöjda och överens.

Tack Bim!

Bucketlist

Jag tittar på listan, den som sitter ovanför datorn i Sveriges mest lättlästa författares pyttelilla skrivarhörna.
Tio manus är klara inför 2018. 

Somliga är beställningsarbeten, somliga är skrivna på vinst och förlust.

Och jag klappar mig själv på axeln och känner att spänt var det här.

Mot Falkenberg spa!

Ärligt talat

– Det är ju ingen konst att vara långrandig, sa en mig närstående kusin när vi diskuterade lättläst. Och så log hon lite snett, sådär som kusiner gör när de har varit med ett tag. Sedan följde hon med mig till Vilja förlags kontor. På ena väggen där fick jag syn på ovanstående meningar ur ”Ett dockhem”. De presenterades alltså dels i en normalsvår version, dels i en lättläst.

Jag vet vilken jag föredrar.

Vilken lajkar du?

Mellan hägg och syrén

Skyddsvärnet är en stockholmsbaserad ideell organisation som i mer än 100 år har bedrivit socialt utvecklingsarbete. Rehabilitering, habilitering och hjälp till självhjälp är dess honnörsord.

Och nu – i denna ljuva sommartid – delar de ut min bok Välkommen på fest till ensamkommande flyktingbarn.

Det känns verkligen fint.

Och det känns också fint, fast på ett helt annat sätt, att jag nu tar jag en sorts time out från min vardag. Skrivarledigt.

Juni ska ägnas åt fyra nya lättlästa böcker.

Läst

”Den förste yrkesförfattaren var Gud. Han valde sina ord med sådan precision att han skapade världen, enligt Genesis.”

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel

Läst

”Med ett pekfinger kan man skapa en värld.”

Ur Agnar av Sven Delblanc

Nema problema

Så klart att Sveriges mest lättlästa författare har Sveriges minsta arbetsrum: en fönsternisch.
Och det finns inget bättre, tycker hon, än att skruva ner sig i skrivbordsstolen där.

Trampa igång datorn.

Titta ut genom fönstret.

Följa årstidernas ljussättning av trädgården.

Just nu är syrenernas bladknoppar gulgröna löften: små dockhänder utsträckta mot våren, och koltrasten sitter där på första parkett i buskaget och sjunger sååå bedjande att han vill vara med i en bloggtext.

Klart han får!

Kära du!

Det vackraste ord jag vet är ”vårdagjämning”. Och det var det igår. Då var det också precis ett år sedan jag började blogga. Varje dag i ett års tid har jag försökt få bokstäver att bli till en blåvinge, en nässelfjäril mot vårens fönsterruta, en sorgmantel.

Varför?

För att lyfta min del av Vilja förlags utgivning, alfabetiseringselevernas verklighet, lättläst och svårläst och mina minnen och framtider och vårdagjämningarnas blåa ögonblick.

Det är slut med det nu. Varje dag-skrivandet vill säga. Det finns mycket annat som också behöver bli skrivet, så hädanefter är målsättningen ”några bloggtexter varje vecka”.

Välkommen till dem!
/Eva

Läst

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

Let’s dance

Ambitionen är att publicera en liten bloggtext varje dag i ett år. Dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för att – både mellan och på raderna – lyfta fram lättlästgenren.

Och så är det ju roligt också!

Att segla må vara nödvändigt, men att skriva är kul! Lättläst och svårläst om vartannat. Långt och kort och högt och lågt. Allvar och trams.

Gerda Antti skriver i romanen Det är mycket med det jordiska:

”… alla måste ha nånting att skylla på eftersom det är den mest verkningsfulla trösten.”

Det är inte roligt. Innehållet i den meningen är urjobbigt, men ordens lilla dans, rytmen, formerandet av deras inbördes ordning är en glädjefylld syssla.

Jag skriver eget och jag skriver av det Gerda Antti har skrivit, för att göra det till mitt och för att föra det vidare. Att skriva är en sällskapslek jag leker för mig själv, men den behöver förstås läsare för att gå i mål.

It takes two to tango.

Det livsnödvändiga skrivandet

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.

Tittut!

Bakom lucka nummer 16 i Vilja förlags adventskalender gömmer sig Jamal och jag. I var sin ny bok.

Han ska göra ett besök på biblioteket, Jamal, och jag ska gå till mataffären.

Båda dessa böcker är illustrerade med fotografier och det ska bli mycket spännande att så småningom få veta vad läsarna av superduperlättläst eventuellt föredrar: tecknade eller fotograferade bokillustrationer? Kanske både och? Kanske collage?

 

Begränsningens skönhet

Foto: Duncan Hull enligt CC BY 2.0.

Medan Kallifatides skrev Lustarnas herre hade han bannlyst alla latinska och grekiska ordstammar. Han skrev på ren svenska.

Det blev en mycket vacker bok.

Käre Theodor,

Käre Theodor,

du beskriver världen för mig på ett språk som flyter lika motståndslöst, som någonsin Helge å flöt genom mitt lilla Östanå.

Sjö.
Skog.
Moln.
Måne.
Sol.
Gräs.
Träd.

”Man bygger på det. Ett verb per mening – och var försiktig med adjektiven”, sa du på Lättlästdagen. ”Var rädd om den enstaviga svenska naturen. Den behöver inga krusiduller, inget pynt.”

Arbetsglädje

Foto: Maxim Bilovitskiy enligt CC BY-SA 3.0

Den senaste tiden, säger Poeten, har jag haft en återkommande dröm om ett skrivbord av kristall. Hugget ur ett stycke genomskinlig klarhet står det, väntande på mig, natt efter natt.

Det är en bra dröm.

Vänta inte!

Foto: Joakim Berndes enligt CC BY-ND 2.0.

Allt vackert måste man göra nu, medan man kan.

Alla människor måste man vara snäll mot nu, medan man kan.

Allt som måste skrivas, måste skrivas nu.

Allt som måste älskas, måste älskas nu.

Ordalek och småkonst

”I dag serveras äckelbitar i sin egen avsky.”

Sånt tyckte man ju var roligt på den tiden som man läste Svenska MAD och hade tvärlugg.
Vad är kul nu?

Att kaffe latte-minimalismen som inredningstrend är avlöst av storblommiga mormorstapeter och sammetsklädda fåtöljer.

Och att ”Sveriges mest lättlästa författare” sitter och skriver sina böcker i en fönsternisch, för det är ju en nischverksamhet hon håller på med, verkligen.

Drömscenario

Sovande säl. Foto: Rimshot enligt CC 2.5.

Poeten lider av sömnstörning. Efter åratal av krackelerad sömn vågade han sig till sist på sömnmedel.

Några nätter funkade det.

Men hjärnan vande sig snabbt och när han, tabletterna till trots, ändå inte lyckades sova mer än ryckvis slutade han med medicinen; att vara både dåsig av kemiska substanser och yr av sömnbrist, nej det gick inte an.

Men de utmattade dikterna är hans bästa.

Litterär stöld

”Fabrik för divaner, speglar och stolar”: nog vore det en bra titel på en feel good-roman?

Jag snodde åt mig den alldeles nyss på museet. Det fanns tydligen en sådan fabrik här i Städernas stad när förra seklet var ungt.

Återstår alltså bara att skriva boken … Men skulle det funka med feel good i historisk miljö? Utspelar inte sig de romanerna alltid i nutid?

I så fall varför?

Vuxenblivande

När Poeten skulle lära sig att skriva tryckte han jättehårt med pennan mot pappret. Kolsvarta blev bokstäverna. Breda. Kraftigt byggda, skulle man ha sagt om dem, om de hade varit små människor. Inbjudande stod de på sina linjer och bara väntade på att bli lästa.

Snyggt, tänkte Poeten. Det syns ordentligt det här!

Men då kom Fröken och drog pennan ur hans näve och sa att det var alldeles förskräckligt som det såg ut i hans skrivbok.

”Du kan inte hantera mjuk penna. Hädanefter ska du skriva med hård penna.”

Det var då han blev poet.

”Leva, tänka, titta”, del II

Siri:

”Böcker skapas mellan de ord och tomrum som författaren lämnat på boksidan, och läsaren som återuppfinner dem genom sin egen konkreta verklighet, till det bättre och till det sämre.”

Poeten:

– Ja!

Pauser.

Vila.

Zen.

Den talande tystnadens lag som ger hjärnan möjlighet att omgruppera sina styrkor och tänka nytt.

Tomrummet mellan tanke och handling.

Inandningen.

Fejkad intervju

– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?

– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.

Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!

Mödan värt!

Längre fram kan det räcka med att det är intressant.

Stoppa inte pressarna!

Stoppa inte pressarna. Nej, låt dem rulla på, så att det den 12 augusti kan rassla fram ännu en bok av Sveriges mest lättlästa författare!

”Äta ute” ska den boken heta. (Du kan redan bläddra i den här.)

Och den ska handla om Moa och Ali som sitter på restaurang och pratar om sånt som man pratar om när man är nyförälskade.

”Berätta lite om dina föräldrar?”

”Vad drömmer du om att göra?”

Kommer bokens handling att bottna i författarens egna erfarenheter? Jajamän! Den ska rotera kring sånt som han, mannen från dejtingsajten, och jag avverkade över varsin tallrik pasta på restaurang Italia i Lund för rätt så precis 1 000 kvällar sedan.

De 1 000 bästa i mitt liv. Lätt.

Ur en hämndgirig skissbok

Varför är det så mycket mer dramatiskt, ett så mycket mera skarpslipat hugg, med skriven text än med verklighet? Jag menar, vilket gör mest ont, egentligen?

Men hysch hysch!

”Inte hänga ut någon på det där viset.”

”Sanningar mår bäst av att berättas i halvskymningen på ett cafe’ eller om natten i telefon …”

Va?!

Någon beter sig och står i. Och någon annan ska låta udda vara jämt. Varför det?

”För det är väl ändå bra onödigt att publicera det där, osmakligt på något vis. Varför ska hela världen behöva veta att …”

Vadå?

Hela världen känner inte henom, så henom kvittar det väl i stort sett vad som står skrivet, och var. Hen bor ju inte ens en gång i det här landet!

Jovisst, ”någon” i den här tråkiga historien är en före detta kärlek till mig och ”någon annan” är jag. Och när ”jag” har omvandlats till ”någon” händer det Något … Och det är nördigt spännande!

En sån liten grej som ett utbytt pronomen skapar distans mellan sak och person. Öppnar upp för vidare tolkningar. Större svängar. Några bokstäver ändrar läge och verklighetens ljus och skuggor får en ny infallsvinkel: prismat bryter av regnbågen på mitten.

Aj!

Och så en gång till.

Aj!

Min historia är min. Jag gör vad jag vill med den!

Nämen, nu börjar det visst droppa något här på sidorna.

Vad är det som faller?

Ingen aning och det kvittar. Bläcket rör sig i alla fall. Våndas. Tills en trind liten bokstav suddas ut och snipp snapp snut låter oskyldig bli skyldig till slut.

Yes!

Läst

”Jag driver skriften mot pappret. Nej, bläcket skriver mig som regn, som en torr gräsbrand över sidorna. Det lämnar en skrift i mig, spår i köttet, ärr fyllda med bläck. Det är bara jag, bara pennudden som rör sig. Skrift.”

Ur ”En stad av ljus” av Kerstin Ekman

Fullständiga möjligheter

Shhh … Stör inte!

Poeten smyger omkring i språket som en katt i högt gräs, på jakt efter de finaste skiljetecknen. Och kanske något mer.

Han gillrar fällor av intrikata meningar: vår längtan faller däruti.

Alla behöver en Theodor Kallifatides

Ovanför mitt skrivbord sitter ett mejl uppnålat. Det är ett ”lycka till” från Theodor Kallifatides.

Jamen: är jag stolt eller är jag stolt?!

När det känns som att jag förgäves hukar över tangentbordet i mina försök att i skrift destillera de erfarenheter som jag har samlat på mig under nära nog 30 års undervisande i svenska för invandrare, så blinkar han uppmuntrande. Det har han gjort ända sedan 2011, för så gammalt är mejlet. Jag kontaktade honom nämligen medan jag höll på att sammanställa mitt läromedel, ABC för vuxna. Jag ville citera honom i det – och det fick jag, och av bara farten skickade jag honom ett par texter av mera skönlitterär karaktär.

Han läste.

Och kommenterade.

Och uppmuntrade.

Kan en liten nick, ett par uppmuntrande ord från en tiotaggare inom romankonsten och samhällsdebatten äga betydelse inom mig i åratal, gäller rimligen samma sak för många av dem som sfi-lärare och språkstödjare är satta att lotsa fram genom det latinska alfabetets första labyrinter?

Öppet brev till Stefan Löfven

Foto: Public Domain Pictures enligt CCo 1.0.

Praktikanttjejen såg på mig med sina förgätmigejblåa ögon:

Jag önskar att jag hade haft lika engagerade lärare som era sfi-elever har, sa hon. Ni som jobbar med sfi ser på något märkligt vis alla eleverna, var och en, och hjälper dem att hjälpa sig själva.

Jodå, snälla ord slickar vi gärna i oss.

Och vårt engagemang är ren överlevnadsstrategi, sa jag. Inte för vår egen skull, men för de studerandes och därmed också för själva undervisningens. Det går helt enkelt inte att bedriva sfi om man inte är engagerad i de studerandes liv och vardag – vilket inte alls behöver vara synonymt med att umgås privat, bli själasörjare eller jultomte.

Alla nyanländas tillvaro är i gungning. Och med ett kontinuerligt intag i klasserna, en möjlig åldersspridning på flera decennier mellan den äldsta och den yngsta kursdeltagaren, den bastanta språkförbistringen och två kurser som pågår parallellt i varje klassrum, så krävs det en samlande kraft, en glödande mittpunkt, en omsorg om alla elever, både som enskilda individer och som grupp, annars finns det inte en chans att de ska orka med att processa något så abstrakt som språkundervisning.

Utan lärarnas lust att se varje individ för sig krackelerar de studerandes uppmärksamhet och det bräckliga nybygget faller omkull.

Byggnadsarbetareförbundet vet allt om vad som krävs: den stabila grundens absoluta nödvändighet, omsorgen om detaljerna som håller ihop det hela och fantasin och flexibiliteten att revidera fattade beslut när verkligheten ropar högre än kartan.

I år är jag en av dem som har tilldelats Byggnads kulturstipendium. Juryns ordförande är du. Omåttligt stolt är jag.

Trestegsraketen

Illustration: Stevebidmead enligt CC0.

Hon läser och läser och storskrattar sig igenom boken Fixa hemma. ”Det är den bästa bok jag har läst!”, utbrister hon och jag tänker ”Härligt, men vad är det som är så himla jättekul i den?!”.

Så jag frågar.

”Att det är precis så! Man måste fixa och fixa och det är hål i soffan och en vad heter det? Fläck. Det är sant. Så är det.”

Igenkänningens glädje.

”Vad vill du att nästa bok ska handla om då?”
”Snälla människor! Snälla människor som gör rätt i sina liv.”
”Ska det vara sfi-elever eller en svensk familj eller …”
”Sfi-elever!”

Att läsa.
Att förstå det man läser.
Att känna igen sig själv i texten.
Det funkar!

Klassresans resebyrå lever än

Svenska statare 1933.

I sin lägenhet, med vidunderlig utsikt över Stockholms ström, satt Ivar Lo-Johansson och skrev om sin far, lantarbetaren, stataren, han som inte kunde läsa.

Analfabet var Lo-Johanssons far.

Pär Lagerkvists farmor var inte heller läskunnig.

Det är alltså inte så vidare värst länge sedan som två ytterst namnkunniga författare i Sverige, Sverige fosterland hade släktingar som var oförmögna att läsa en liten tidningsnotis, föra enkla anteckningar, ljuda sig igenom en aldrig så kort boktitel.

Sitter det någon Fatima, någon Akram, i våra sfi-klassrum nu, vars barn en vacker dag kommer att bli författare av rang?

Såklart att det gör!

Minimalisten

Människosläktet hade snackat rundor i en miljon år, innan någon mellanösternkontorist kom på ett sätt att underlätta vardagslivet för sig själv.

Och oss.

Under de senaste 6 000 åren har det gått att skriva och läsa. De första skrivtecknen var designade till att föra lantbruksräkenskaper med, och även en så sentida kilskriftsknackare som Malte Jonasson i Östanå lämnade efter sig ett par agrara noteringar – och då syftar jag inte på mössens kalligrafiska lämningar på hans köksbord.

När Malte var död och borta smög jag mig in i hans stuga och fotograferade rektanglarna på kammarens väggar; de överexponerade minnena efter några tavlor – och efter en överrock på en galge. I hur många år hade den hängt där orörd?

Och så plockade jag med mig fickalmanackan som låg kvar på köksbordet.

”23 april, Blenda har kalvat.”
”19 augusti, Sara har kalvat.”

Kilskriftslistorna i Sumer innehöll noteringar över antalet kreatur som fördes till templet i staden Uruk.

Minimalisten Malte hade definitivt förfinat behovet av minnesanteckningar ytterligare.

All you need is less.

Kärlek i skrivandets tempel

På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.

Magiska kvällar.

Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.

Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.

Kontrast

Man kan förenkla en text så långt att ”nästan-nybörjare” ges en möjlighet att, via egen läsning, ta till sig en berättelse.

Men att av samma anledning kraftfullt förenkla bilder, funkar inte, då hamnar man i svårtolkade minimalismer.

Ord och bild lyder inte under samma lagar. Är det därför de har förmåga att lyfta varandra till nya nivåer?

Blomsterspråk

Foto: Adina Voicu enligt CC0.

”Nere vid stranden av en å
står en blomma gul och blå.
Bryt den av och läs i den
hälsningar ifrån en vän.”

Så skrev någon av min mammas skolkamrater i hennes poesialbum. I mitt album står det:

”Sist i boken skriver token.
Namn och datum har jag glömt
för mor har almanackan gömt.”

Det har brorsan skrivit. Med lila tuschpenna.

Jag älskar poesialbum. Och bokmärken. Hopplöst förlegade företeelser båda två.

Mind the gap

Nu var väl inte Kerstin Thorvall jordens mest okomplicerade människa att leva med, men det gäller nog att skilja mellan författaren och verket.

Så här skriver hon i Andra boken till dig:

”Den som vet litet och har upplevt litet, blir lätt intolerant och dömande. Alla kunskaper och erfarenheter gör oss bättre skickade att leva. Och leva tillsammans med.”

När tiden står stilla

När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.

Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.

Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.

Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.

En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!

Resten är konsthistoria.

 

Skribent var det här! Eld i berget!

Så fort jag fick syn på hans presentation på dejtingsajten, så visste jag: Äntligen!

Äntligen en skrivare, nån som tänker genom att skriva, som får syn på världen och sig själv med hjälp av en penna i handen och ett tangentbord i famnen. Någon som skriver och läser sig fram mellan raderna – och på dem!

En skribent och läsare, någon som är gammal nog att minnas barnprogrammet Pellepennan och Suddagumman och ung nog att våga satsa på kärleken en gång till i sitt liv.

Hans drömsemester var att sitta på en strand på Barbados tillsammans med sin älskling och en resväska full med böcker.

I går bokade vi den resan.

Författaren i ett nötskal

En av mina käpphästar som sfi-lärare är att vuxna människor ska ha vuxna ord, även om de knappt kan läsa. Kan vi ge dem böcker som känns begripliga och användbara kan vi också skapa och upprätthålla deras nyfikenhet och intresse.

Mina lättlästa böcker roterar därför kring sådant som de flesta kan relatera till: arbete och fritid, vardag och fest. Jag vill helt enkelt göra det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska – det språk som ju är nyckeln till både arbetsmarknaden och det demokratiska samtalet.