Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

hamster-727293_1920

Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningar. En av föreläsarna på Lättlästdagen i höstas sa tydligen ungefär såhär:

”Man måste inte berätta om sig själv hela tiden. Man kan prata om sorg och glädje via en boks gestalter. Det gör det lättare att bearbeta egna upplevelser och känslor.”

Visst är det så!

I min bok Välkommen på fest! finns det därför med ett uppslag om Alla helgons dag och sorg och saknad.

Min egen första sorg?

Å, det var det guldgula marsvinet Max, som försvann från sin bur. Rakt ut i Guds fria natur knallade han iväg. Lycklig, ska vi hoppas.

Hjärta & smärta

guest-house-bed-and-breakfast-boulaur-la-yourte-zen_35

Hållningslös, det är vad jag är, tänker Poeten när han smyger förbi sin egen hallspegel i gryningen, efter ännu ett krogbesök.

Så han beställer tid hos en thaimassös. Mjuka muskler måste rimligen vara en bra början på ett mera rakryggat liv. Och inte så ansträngande …

Men massösen är ingen poet!

Och när hon trycker till uppe på hans skulderblad kan han inte uthärda smärtan. Då trycker hon hårdare! Trycker så hårt att det onda plötsligt går sönder, spricker som troll i sol. Trycker tills svart blir vitt och en ny dikt tar form: en om att den enda platsen där en kutryggig poet kan slutförvara sitt livs samlade sorger är vid änglavingarnas fästen.

Triggerpunkter

Kan sorg bita sig fast i kroppen?

Svar: ja, det verkar så.

När han, mannen från dejtingsajten, snäll som han är, i går masserade mina trötta ben – det vänstra, närmare bestämt – började jag att gråta. För helt out of the blue tänkte jag på min pappa, som är död.

Dejtingsajtsmannen tryckte lagom hårt på min vänstra ankel och saknad blommade upp inom mig, slog ut som en blödande ros.

Där satt den sorgen!

Jo, lite oväntat var det allt.

Högerbenet då, uppvisade det samma förmåga? Ja och nej, det är tydligen också ett sorgeben, men ett konstnärligt kreativt sådant, som rekordsnabbt fick hjärnan att montera ihop handlingen i en novell.

Så här:

En vitklädd kvinna står på Malmö C. Man ser henne snett bakifrån, hur hon betraktar konstinstallationen av filmsekvenser från hela världen projicerade på betongväggarna vid spår 3.

Kameran zoomar in ett omslingrat par: en man och en kvinna, vilka alldeles uppenbarligen tar avsked av varandra. Han håller sina händer om hennes ansikte. De står på en annan perrong någonstans i världen och gråter översiggivna.

Och gråter gör också hon, den vitklädda, på Malmö C, för det är sin egen man, som hon om och om igen ser kyssa en okänd kvinna i en främmande stad.

En av de där kvinnorna var jag i ett tidigare liv. Oklart vilken.