Öppet brev till Stefan Löfven

Praktikanttjejen såg på mig med sina förgätmigejblåa ögon:

Jag önskar att jag hade haft lika engagerade lärare som era sfi-elever har, sa hon. Ni som jobbar med sfi ser på något märkligt vis alla eleverna, var och en, och hjälper dem att hjälpa sig själva.

Jodå, snälla ord slickar vi gärna i oss.

Och vårt engagemang är ren överlevnadsstrategi, sa jag. Inte för vår egen skull, men för de studerandes och därmed också för själva undervisningens. Det går helt enkelt inte att bedriva sfi om man inte är engagerad i de studerandes liv och vardag – vilket inte alls behöver vara synonymt med att umgås privat, bli själasörjare eller jultomte.

Alla nyanländas tillvaro är i gungning. Och med ett kontinuerligt intag i klasserna, en möjlig åldersspridning på flera decennier mellan den äldsta och den yngsta kursdeltagaren, den bastanta språkförbistringen och två kurser som pågår parallellt i varje klassrum, så krävs det en samlande kraft, en glödande mittpunkt, en omsorg om alla elever, både som enskilda individer och som grupp, annars finns det inte en chans att de ska orka med att processa något så abstrakt som språkundervisning.

Utan lärarnas lust att se varje individ för sig krackelerar de studerandes uppmärksamhet och det bräckliga nybygget faller omkull.

Byggnadsarbetareförbundet vet allt om vad som krävs: den stabila grundens absoluta nödvändighet, omsorgen om detaljerna som håller ihop det hela och fantasin och flexibiliteten att revidera fattade beslut när verkligheten ropar högre än kartan.

I år är jag en av dem som har tilldelats Byggnads kulturstipendium. Juryns ordförande är du. Omåttligt stolt är jag.

Annonser