Som sfi-fröken har jag ofta, i kartläggningens namn, uppmanat studerande att beskriva sina styrkor och svagheter. Och i klassrummet ställt frågor av typen: ”Vad är bra i Sverige, tycker du? Och vad är inte bra här?”, ”Vad är bra i ditt hemland och vad är inte bra där?”, ”Kan du berätta lite om din familj på svenska?”
Och så läser jag Inte större än en kalasjnikov av Amineh Kakabaveh och fattar plötsligt, efter alla dessa år! varför det ofta har känts väldigt motigt att få några uttömmande svar på sådana frågor.
Amineh skriver:
”Det är tabu att berätta om sig själv, att lyfta fram sig själv och sitt eget liv framför andras men det är också tabu att att prata om sina brister och det som är dåligt. Och det värsta brottet är att berätta om sin egen familj …”
Eva Thors Rudvall 