Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Annonser

Minimalisten

tablet_zimri-lim_louvre_ao20161

Människosläktet hade snackat rundor i en miljon år, innan någon mellanösternkontorist kom på ett sätt att underlätta vardagslivet för sig själv.

Och oss.

Under de senaste 6 000 åren har det gått att skriva och läsa. De första skrivtecknen var designade till att föra lantbruksräkenskaper med, och även en så sentida kilskriftsknackare som Malte Jonasson i Östanå lämnade efter sig ett par agrara noteringar – och då syftar jag inte på mössens kalligrafiska lämningar på hans köksbord.

När Malte var död och borta smög jag mig in i hans stuga och fotograferade rektanglarna på kammarens väggar; de överexponerade minnena efter några tavlor – och efter en överrock på en galge. I hur många år hade den hängt där orörd?

Och så plockade jag med mig fickalmanackan som låg kvar på köksbordet.

”23 april, Blenda har kalvat.”
”19 augusti, Sara har kalvat.”

Kilskriftslistorna i Sumer innehöll noteringar över antalet kreatur som fördes till templet i staden Uruk.

Minimalisten Malte hade definitivt förfinat behovet av minnesanteckningar ytterligare.

All you need is less.

A whiter shade of pale-teorin

800px-scheherazade_28rimsky-korsakov29_02_by_l-_bakst_2

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

En möjlig hypotes

Mariam skrev sin namnteckning i skrivstil. Om och om igen tränade hon på att binda samman bågar och staplar och hon höll på så länge att hon fullständigt tröttade ut sig. Det var då jag fattade något av hur minnet fungerar.

Mariam kom som analfabet till sfi-undervisningen och hade, trots att hon aldrig hade gått i skola i Afghanistan, förstås med sig minnen av hur det arabiska alfabetet ser ut. Ju tröttare hon blev i hand och huvud, desto mer lik det arabiska skriftspråket blev hennes sfi-namnteckning.

Det arabiska alfabetet hade ju, om än perifert, omgivit henne ända tills dess att hon satte sina blåa sandaler på svensk mark. Det var i någon mening välkänt för henne: en möjlig hypotes helt enkelt.

När vi människor blir gamla går vi i barndom. När vi utsätts för psykisk press kan vi finna tröst i hur det var förr, innan allt krackelerade … Mitt i detta alltför myckna överväldigande svenska nya, som Mariam gjorde sitt bästa för att hantera, sökte hon efter något tryggt, igenkänningsbart. Eller om det var hennes hjärna som gjorde det, när den tyckte att nej, det här är ju rena grekiskan! Nu pallar jag inte mer!

En mammas metamorfos

ROP

Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.

Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.

Message in a bottle

Flaskpost måste väl vara det yttersta beviset på det skrivna ordets kraft. När inget annat hopp om räddning syns vid horisonten, när existensen är hotad, vad gör den ensamme då?

Noterar sin position på ett papper, stoppar orden i en flaska och kastar dem i havet, i hopp om att någon som kan tolka meddelandet ska finna det; att någon som talar samma språk ska gå längs stranden en tidig morgon och se något som glittrar.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Ur djupen

Bläckfisk

Varje vardagsmorgon passerar jag en parkeringsplats. Tradig är den, som alla parkeringsplatser. Men fasaden som avgränsar dess ena långsida – wow! Där sitter en flicka förstorad till kolossalformat och läser. Intensivt.

Ur hennes uppslagna bok kryper en bläckfisk fram. Ett undervattensdjur är det, ett djur ur djupen; Marianergraven öppnas och det som lever där nere tar sig via ett alfabete upp till ytan, suger sig fast i den här verkligheten, får den att glöda när mörkret antänder hjärtats stubin.

Marianergraven är djupare än vad Mount Everest är högt.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


På egna vingar

tranor20i20mc3a5nsken20peter20berglin1

Den dystra dronten är död. Komparerat: död, dödare, dödast av alla; sedan slutet av 1600-talet utgången ur sortimentet.

Lärkan däremot lever. Drillande av fröjd hovrar hon över nysådda fält. Ett lyckopiller är hennes sång. Zoloft, släng dig i väggen!

Blåmes, entita, domherre, sädesärla, gröngöling och tjäder är fåglar ur min barndoms landskap. Och så tranor, förstås, de fjärranifrån som kalligraferade sig fram över himlen två gånger om året. En gång norrut, en gång söderut.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.