Kolla mitt teckenspråk för sfi

Bildstöd i sfi-undervisningen på studieväg 1 är bra. Minst lika stort stöd tycker jag att man som lärare har av att använd gester, mimik, tonfall. Bland annat att med gester avgränsa ett ord från nästa är tydliggörande. Ett annat bra exempel är att ge alfabetsljud visuellt stöd och kopplingar till djur, föremål, rörelser: tänk en ringlande orm för bokstaven ”s” .

Det här är något som jag tidigt märkte fungerade och som jag utvecklat under mina mer än 30 år som sfi-lärare. Nu kan du se på min Youtubekanal ”Fröken sfi” hur det ser ut. Mycket mer inspiration finns i min bok ”Tro, hoppp & sfi”.

Annons

Allt är möjligt!

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Nödutgång

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.