Likadant, fast tvärtom

Jag läste någonstans att skrift påverkar vårt sätt att se på tiden.

Det stod att den västerländska tiden är linjär. Och japp, det visste vi redan; att den rör sig från vänster till höger. Föreläggs vi uppgiften att sortera ett antal fotografier ur våra liv i kronologisk ordning, så lägger vi babybilden längst till vänster och fortsätter sedan åt höger med ettårskalaset, den obligatoriska trehjulingen, skolfotografierna, förlovningsbilderna och så vidare. Och den manövern går lätt som en plätt och känns alldeles självklar.

Men miljonerna som skriver på arabiska fixar denna uppgift spegelvänt.

Och i Kina växer tiden liksom upp ur marken. I långsmala spalter. Det som är mest avlägset i tid befinner sig högst upp i stapeln. Längst bort från nuet. Närmast himlen.

Annonser

Problemlösning

network-268758_960_720

Poeten har skaffat sig några nya bekantskaper och det återkommande temat i deras diskussioner är att allting snävas in, inte minst normalitetsbegreppet,
att fyrkanten krymper.

Denna tendens märks för övrigt tydligt i skolans underbara värld.

Grundorsak till problemet med att elever avbryter sina studier är att de helt enkelt inte hinner bli klara med sina kurser, utan skrivs ut när timmarna är slut.

Tankar tar tid.
Lärande är en kreativ process.

Efterlyses: större fyrkanter!

Läst

salvador-dali-profile-of-time

”Kommer vi någonsin att göra revolt igen, mot någonting?

I dag publicerar vi oss ständigt på Twitter eller Facebook. Vi får hela tiden skriva av oss, och lätta på trycket. Vi småtillfredsställs – fast det vi skriver inte gör någon större skillnad.”

Ur Tid av Sigge Eklund.

Ja, det är ord och inga visor i boken som jag nyss nappade åt mig för halva reapriset.

All denna tankemöda, all längtan, all kärlek, all sorg, alla frågor, all research, som finns inkapslad i böcker – och som tiden bara springer ifrån och lämnar bakom sig i ett REA-ställ …

Är bildkonst mer livskraftig?

Tidsuppfattningar

north-sea-1250781_960_720

Faster Lydia är 85 år ung.

Faster Lydia stavgår. Stavspringer! Stavar sig fram. Kepsen chict på sniskan. Diskret läppstift.

Ovanför sin dator har hon hängt ett  foto från Hven, som föreställer allén vid St: Ibbs kyrka, där jag stod och vyssjade min bäbis efter dopet, en strålande sensommardag för 21 år sedan …

Jag minns den som igår, den ljuvliga lilla varma tyngden i mina armar.

Och ur djupen har man, enligt nyhetsrapporteringen, alldeles nyss dragit upp en grönlandshaj, 400 år gammal. I 400 ensamma år simmade den omkring i sitt mörka hav.
Det började den göra ungefär när Shakespeare satte punkt.

Vad är tid? Hur bör vi mäta den? I antalet dagar som vi minns?