Läst

trees-830690_1920

”Hellre sova under en stor gammal lind vars löv silade ljuset till guld. Eller under en alm som har starka rötter, det sa Far i alla fall, den står trygg och rak även när det stormar.

Samma skog kan också beskrivas som en produktionsplats där trädens värde bestäms av trädens sågtimmerdel, av måtten på kronogränshöjd, grövsta kvist och avsmalning.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Annonser

Varje resa börjar med ett steg

footprints-511553_1280.jpg

Känner man sig trygg, kan man lära nytt.

En individualiserad undervisning kan då rimligen vara att ta i beaktande vars och ens familjesituation och hälsostatus och utifrån dessa parametrar lägga upp lektionerna så att alla kursdeltagare kan vara med på nästan allt: bygga upp deras gruppgemenskap och trygghet. Innan dessa är på plats – ingen nyfikenhet.

Zenit, del I

Han mejlar:

”I morgon börjar du och jag på ett nästan blankt blad.”

För henne är det en mycket åtråvärd formulering – både realistisk och romantisk. Hon vill få älska en man som inte beskär hennes rörelseförmåga: en man som ser kärleken som en språngbräda till både trygghet och frihet.

”Är du den mannen?” skriver hon.

Samtalsgrupper

heart-care-1040227_960_720

Jag träffade en gång en pappa, relativt ny i Sverige, som var orolig över att hans son inte pratade på dagis. Pojken var knäpptyst. Han lekte med några andra barn där, pekade och gjorde sig förstådd, men inga ord kom ur munnen.

En hel del vuxna sfi-studerande reagerar till en början likadant. De sitter tysta. Samlar ord.

Hur ska man få dem att kommunicera på svenska?

Att som ny i klassen tala på sitt rudimentära målspråk inför en massa människor som man inte känner – och som alla redan tycks behärska det där främmande språket hur bra som helst – och med en lärare i rummet, en som garanterat värderar varje litet ensamt ord, nej, det skulle inte heller jag klara av. Hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst om jag försattes i en sådan situation.

Den enda lösning som jag har kommit på, är att låta varje skoldag rundas av med en dryg halvtimmes samtal i smågrupper. Och då är det vägen som är målet: samtalet som tar fart och drar iväg åt olika håll. Utan kontroll. Med viss stöttning.

Hela tiden emanerar det ur de studerande själva, deras erfarenheter, åsikter och intressen, och jag inbillar mig att vi då på ett smidigt sätt uppnår både individualisering och inkludering.