Läst

”Varför jag får en känsla av kärlek inför ett visst ansikte, ett visst uttryck? 

För att det är någonting jag känner igen, någonting jag känner mig hemma med. Inte för att det liknar mig själv, men det finns ett släktskap. Ett landskap. Någonting i ögonen, en tjärn, en myr. Någonting instabilt.”

Ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

Läst

1081-1276179957jkkd

”… jag hoppar inte över grushögar som en gång var lägenheter med sängar och vitrinskåp, jag har mat på bordet, jag sover i min egen säng, jag ser kriget på håll, utom när jag träffar en krigsflykting, jag går förbi sådana säkert varje dag utan att veta om det.”

Ur: ”Går det åt helvete ska jag ändå dö” av Agneta Klingspor

I stället för att räkna får

Att läsa är att låta den andres tankar ta över: ens egna tankar kommer till ro, man får vila ifrån dem. Och så blir man trött.

Det är lite som att komma till en främmande stad. Nya intryck tar över och plötsligt lägger man märke till små detaljer, gläds och förfasas, kommenterar molnens framfart över himlen, portarnas utseenden och parkbänkarnas ergonomi. Man äter mat som smakar annorlunda och går på museum. Överhuvudtaget så går man mycket. Och så blir man trött.

Att läsa sig trött är att resa en smula.

Mellan Lund och Medelhavet

Häromveckan var mannen i mitt liv och jag på en hemma hos-föreställning i ett vardagsrum i Lund. Det bjöds på bubbel och uppläsning av litterära fragment ackompanjerat av drömska synthar.

Hur underbart som helst!

Ett par av texterna var hämtade ur pjäsen ”Himmel av 28 tecken”, och ur programbladet snor jag åt mig följande meningar, för jag tycker att jag känner igen de sinnestillstånd som de illustrerar: ”Ge mig livet i glas som lutar och läcker!” och ”I dina ögon finns ett märkligt ljus, ett sken från mina hemligaste drömmar.”

Glas som lutar och läcker och båtar som sjunker i Medelhavet och bröder som aldrig kom hem från kriget och taggtrådsstängsel i Europa och märkliga ljus i hemliga drömmar; jodå, jag kan absolut relatera till lite av detta, men inte allt. Däremot vet många sfi-studerande plågsamt mycket om alltihop.

Hur kan sfi-lärare och språkstödjare och handläggare och praktiksamordnare ta hänsyn till detta, och hjälpa utan att stjälpa? Kanske genom att hålla upp speglar framför sina egna ansikten och säga ”om det var jag, eller min mamma, om det var min syster som aldrig kom tillbaka …”, ”om det var min lilla son som låg där död på stranden …”.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.