Andra bullar

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.