Andra bullar

deg.jpg

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.

Annonser

Med socker på

IMG_2716.JPG

Jag sorterar mina högar: mullvadshögarna av böcker och brev och kom-ihåg-lappar fullklottrade med saker som jag för länge sedan har glömt. Jag hittar en dikt som mitt lilla barn skrev när hon var just mitt lilla barn.

Jag minns …
Och blir alldeles mjuk i mitten.

Och förundras över att många analfabeter på ett par terminers sfi-undervisning lär sig att läsa och skriva en enkel text med känt innehåll, det vill säga uppfyller kriteriet för baslitteracitet.

Det tog ju mitt eget lilla barn sju år att åstadkomma en versal kanelbule som såv så gåt.

Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

Kniv av nej

americanus-387035_1920.jpg

– Här är den, sa mamma och tömde ut papperssäckens innehåll på garagegolvet.

Kolsvart, svart som natten och luggsliten, maläten, undanstoppad i 100 år och nu äntligen frisläppt vältrade sig björnpälsen ner på cementen.

Familjemytologins grizzlybjörnsrock, så såg den alltså ut. Hitskickad från Amerika på den tiden det begav sig. Fodrad med grovt tyg och med knappar snidade av horn.

En helgdagsrock åt far. En pälsrock för slädfärd under en klirrande stjärnhimmel. En päls för en amerikanare.

Kniv av nej är en samling prosastycken av Beckett. Björnpälsen var otäckt mänsklig: en förvrängd bild, en förtrollad man, en man som täljde stjärnor av nej, medan totemdjurets skugga fortfarande strövade omkring i Alaska.

Jägaren flår skinnet av sitt byte.
Det är oktober. Vildmarken är oändlig.
Och mars. Och december.
På samma gång.

Allting finns.

Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

En öppen fråga

ram-97500_640.png

Poeten sitter som vanligt och bläddrar bland sina anteckningar. Han har inte mycket annat att göra och det förgångna lämnar honom aldrig ifred.

”Att vara i en fast relation, en som man vill vara i, begränsar inte. Det erbjuder hela tiden nya möjligheter, och det har något med ramen att göra, den som förhöjer ett konstverks kvalitéer genom att hålla fast betraktarens blick.”

Det var länge sedan han skrev det där och ännu längre sedan han kände så, men citatets innebörd är fortfarande giltig, det tycker han.

Vad tycker du?

Kära brevvän!

1-1231317402MF1O.jpg

Boken som du skickade i julas är något av det bästa jag läst. Oupphörligt intressant och texten är så tät och ändå följsam. Al dente.

Tack!

Och Den skamlösa nyfikenheten: vilken titel!

Att du och jag har kunnat hålla vår vänskap levande, fastän det ibland har gått många år emellan det att vi har träffas, är en av regnbågarna i mitt liv.

Minns du när vi var inhysta hos Colette i stugan i de provensalska bergen, att hon kallade denna sin plats i världen just för ”regnbågen” och att yrvakna moln om morgnarna låg som spunnet socker över kullarna där?

Det var en vidöppen tid.

Och i dag är alltid första dagen på resten av våra liv.

”I skarpa dödens armar afsomnad”

2b74a72e-3c9a-4969-80ea-bd00e6d9ad97

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.

Tiden är en trollkarl

1024px-Lunds_domkyrka,_mosaic.jpg

Mosaic of the Christ, choir, Lund cathedral. Foto: Mickaël Delcey (Silverkey) enligt CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Poeten är tillbaka i Lund: ett kort besök över dagen. Han går ett par varv på stan och slinker sedan in på Historiska museet. Där var han ofta förr.

Han stannar upp inför träkrucifix.
Rakknivar från bronsåldern.
Utrangerade dopfuntar.
Silverskatter.
Svulstiga renässansstilleben målade med ett ljus som träffar betraktaren mitt i veka livet.

Och han minns sin studenttid i en sorts skimmer. Varken förr eller senare har han varit så ensam och plågsamt uppfylld av sig själv som under Lundaåren.

Och inte heller så lycklig. Känns det som. Nu. I efterhand.

Den emaljerade käringen

Medelålders_par_i_skogen_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0054269.jpg

Se där, ännu ett alias! Dessutom redan testat och kvalitetssäkrat, för hon fanns på riktigt en gång, Sissa, på den svart-vita tiden, långt innan hon blev min farmors mor.

När hennes man hade gett sig iväg för att utmana lyckan i Amerika var hon tvungen att ensam dra försorg om ungarna och hur skulle hon göra det?

Gårdfarihandel fick det bli.

Med häst och vagn skramlade Sissa Olsson kors och tvärs genom Göinge, sålde porslin och glas och emaljerade kärl, därav artistnamnet.

Och mannen, han från dejtingsajten, fick minsann bara för ett par veckor sedan ett nytt alias, i en av Marrakech gränder där han stegade fram i sin bästa kavaj. ”Monsieur Propre!” ropade en av sjalförsäljarna när han fick ögonen på denne exotiskt välklädde herre.

Monsieur Propre och Den emaljerade käringen II, vilket radarpar!

I influensans tid

Barbiejul.jpg

Vad kan man orka med att göra när man är fortfarande är förkyld.

Läsa, förstås.
Skriva lite.
Och kanske sortera gamla fotografier?

Väldigt gamla fotografier.
De från barndomen …

Jamen titta, vad hittar vi väl här?

Minsann: världens sötaste syskonpar mitt i en julafton för länge sedan.

Man tittar. Och inser att Barbie fick tösen med den hemsydda manchesterklänningen att tro att en annan tillvaro var möjlig: en med svandun och klackskor.

Prosit!

Fråga utan svar

bild.JPG

Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!

Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.

Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.

Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?

Visuellt

1024px-Elin_Wägners_arbetsrum.JPG

Elin Wägners arbetsrum i ”Lilla Björka” i Berg i Småland. Den färgen! Foto: Pieter Kuiper.

För många somrar sedan deltog jag i en folkhögskolekurs. Tre småländska författare hette den och från den minns jag bland annat

  • Vilhelm Mobergs manuskriptbuntar i en monter på Växjö museum.
  • Lagerkvists gröna skrivbord uppe på andra våningen i ett litet bygdemuseum.
  • och så ett av Elin Wägners rum, som var målat i samma rödlila nyans som tjärblomster har …

Inspiration

bild.JPG

I morgon gör jag ett författarbesök på Örkelljunga bibliotek. Då kommer jag att prata lite om en bok som har följt med mig sedan barndomen, nämligen Hylands ABC-bok.

När jag började att skriva lättläst, hade jag bland annat den boken i tankarna.
Något som påminde om de korta texterna i den – och de färgglada bilderna: ett ABC för vuxna, som kunde underlätta sfi-studerandes första tid i skolan, det var vad jag ville åstadkomma.

Kuckeliku!

bild.JPG

När jag gick i första klass sa fröken Gun att ”tuppen heter Ture”. Ett par gånger upprepade hon det och då klack det till i den lilla språkmänniskan i mig.

Frökens pekpinnepekade på det ”t” som stod under bilden på tuppen på väggalfabetet var allt som behövdes. Nyckeln vreds om och simsalabim begrep också jag hur talat och skrivet hänger ihop.

Fotot är hämtat ur läromedlet ABC för vuxna.

Poeten och kärleken

sky-earth-galaxy-universe

När det hade gått nästan 30 år ställde sig planeterna i rät linje och Poeten och hans Agnieszka återupptog kontakten.

Efter en sommars intensivt mejlande träffades de ”på neutral mark”.

Det var så långt ifrån neutralitetspolitik man kan komma – och hennes ögon var gröna som då och hennes panna var rund och han var lika oövervinnelig som … den förste astronauten som körde ner flaggan i mångrus! Under myriaden av stjärnor.

Efter den helgen var de förstås tvungna att träffas igen.

Fortsättning följer …

Rastplats Anilla

getingstasjc3b6n_21_augusti_2015_utsikt_vid_rastplats

Foto: Deryni enligt CC BY-SA 4.0

Min morfars mor hette Anilla Ek. Hon bodde i en stuga invid Helge å. Fem barn och en gubbe hade hon. Och en tokig svärmor. Och dåligt med mat.

Fattiga var de ju alla på den tiden, men när Anilla bad om pengar till hushållskassan hände det att hennes karl i vrede slängde ett par mynt ner bland sågspånen i sin verkstad, så att hon skulle behöva leta rätt på dem.

Han var inte bara fattig. Han var också elak.

Ändå trödde Anilla lätt. Det är göingska och betyder att hon gick med lätta steg – och det gjorde hon tydligen tillräckligt ofta för att just det skulle bli hennes eftermäle: ”Anilla Ek, hon trödde lätt”.

Hur orkade hon göra det?!

Hennes dumskalle till man dog ung, och Anillas stuga är för länge sedan riven. I stället har det anlagts en rastplats där. ”Rastplats Anilla”.

Före detta amerikanska presidenter får ett bibliotek uppkallat efter sig. Det är fint. Men det vete tusan om det inte är ännu finare att få en egen rastplats!

Innanför järnridån

san_leocadio_christ_with_the_host

När Poeten var ung åkte han några vändor till Warszawa, för en kvinnas skull. Det var under det kalla krigets dagar och nätter.

Gud som han frös!

Men det var något där med  alla konsonantklustren, den vältrande floden och det kyrkliga bladguldet över koldammet, och minnesmärkena från kriget och de små gummorna som stod i gathörnen och sålde liljekonvaljer och äpplen och kyrkogårdarnas förfall och hennes gröna ögon och runda panna, Agniezkas.

Han saknar det fortfarande.

Läst

”Varför jag får en känsla av kärlek inför ett visst ansikte, ett visst uttryck? 

För att det är någonting jag känner igen, någonting jag känner mig hemma med. Inte för att det liknar mig själv, men det finns ett släktskap. Ett landskap. Någonting i ögonen, en tjärn, en myr. Någonting instabilt.”

Ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

En duktig flickas bekännelse

book-112117_1920

En enda gång skolkade jag. Det var när jag skulle skriva nationellt prov i matte på gymnasiet. Samma dag ”glömde” jag också att lämna tillbaka en bok på skolbiblioteket. Pär Lagerkvists Mariamne var det, i halvfranskt band med guldsnitt.

Så vacker!

Och jag var så ledsen!

Romanens förpackning var mig då komplett likgiltig. Det var innehållet som jag ville äga, verkligen behövde få bära med mig i min gröna skolväska: det lagerkvistskt avskalade språket till tröst.

Fortfarande står detta stöldgods och trängs någonstans i min bokhylla. Förmodligen mitt emellan Preskriberade synder och Mitt krossade hjärta, del ett.

Efter hundra år

I lördags stod jag på loppis och sålde då bland annat två porslinshästar som hade varit min mormors. För sötnosflickan som satsade sin veckopeng på dem berättade jag att ”tanten som en gång ägde hästarna hette Hilda, och hon skulle faktiskt ha fyllt 100 år i dag. Och hon var gift med en farbror som hette Sture.”

– Å, då ska de heta Hilda och Sture! sa tösen.

Så i ett flickrum, bredvid några My little ponys tänker jag mig, finns nu alltså återigen Hilda och Sture sida vid sida.

Ingenting tar riktigt slut. Det kommer alltid en fortsättning.

Det evigt kvinnliga

När han, mannen från dejtingsajten, gick på högstadiet var han minsann både blond och långhårig, och då gjorde han – långt innan ”hen” var uppfunnet –  ett bejublat Luciaframträdande hemma hos en lärare i arla morgonstund den 13 december.

Jag avundas honom detta.

Mina lockar räckte aldrig så långt.

Hjärta & smärta

guest-house-bed-and-breakfast-boulaur-la-yourte-zen_35

Hållningslös, det är vad jag är, tänker Poeten när han smyger förbi sin egen hallspegel i gryningen, efter ännu ett krogbesök.

Så han beställer tid hos en thaimassös. Mjuka muskler måste rimligen vara en bra början på ett mera rakryggat liv. Och inte så ansträngande …

Men massösen är ingen poet!

Och när hon trycker till uppe på hans skulderblad kan han inte uthärda smärtan. Då trycker hon hårdare! Trycker så hårt att det onda plötsligt går sönder, spricker som troll i sol. Trycker tills svart blir vitt och en ny dikt tar form: en om att den enda platsen där en kutryggig poet kan slutförvara sitt livs samlade sorger är vid änglavingarnas fästen.

I landet Ingenstans

5758045676_c8197c91d9_b

Det är en sammetslen septemberkväll och hon känner för att cykla en sväng förbi sin gamla lägenhet.

Så det gör hon.

Under hennes före detta balkong hugger sorgen över pappa till, sådär överrumplande som bara sorg kan göra.

Och hon minns den sista gången som han var och hälsade på …
De satt ute på balkongen och fikade.

– Skönt att sitta här ute en stund.
– Ja.
– Vill du ha mer kaffe, pappa?
– Ja, en halv kopp skulle sitta fint.
– Så?
– Tack, det blir bra.

Och så gick det några månader.

Nu är hennes pappa i landet Ingenstans. Och i landet Överallt.

En historisk sanning

poetin_von_pompeji

Tåget saktar in.

Längs med banvallen: vita fjärilar, fladdrande omkring – som en skara överförfriskade studentskor.

De får henne att minnas sin hemsydda kjol och skorna med slejf, som hon hade när det begav sig att hon tog – fick – studenten.

2016 års upplaga av vitklädda tjejer studsade omkring i gympadojor och små flimsiga klänningar, bara obetydligt längre än ett linne. Skrålandes.

Huvaligen!

”Det var bättre förr!”

Så står det inristat på en vägg i Pompeji.

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Meningsfullt?

old-man-1208210_960_720

Foto: Unsplash enligt CC0 1.0.

Det är mitt i natten. Han kan inte sova, så han tänder lampan, sträcker sig efter boken och slår upp den. Obegripliga tecken dansar långdans över raderna.

Va?! Vad står det?! Varför öppnar sig inte orden, slår ut som sköna blommor inom honom och fortsätter sin vindlande historia om hur världen hänger ihop?

Den berömda bråkdelen av en sekund tar det innan han inser att han håller boken upp och ner.

Titta, tala, tänka av Siri Hustvedt är det – nu rättvänd – och han drabbas av insikten att vissa människors beteende ju är som att försöka läsa en bok upp och ner, deras agerande är obegripligt. Han tänker på sin far på demensavdelningen.

Han var där igår, med blommor och choklad. Far fyllde 85. Redan innan far blev dement var det bitvis omöjligt att följa med i hans resonemang, och nu är det ännu svårare att förutsäga hans reaktioner. Det är som att far alltid har spelat efter helt egna regler ….

Nuförtiden har ju var och varannan unge en diagnos. Ibland tror han att far borde ha fått sig en bokstavskombination tilldelad om det hade varit så att de delades ut när han var barn, att det hade underlättat. För alla.

Leva, tänka, titta, del III

SONY DSC

Siri:

”Fram tills jag år 1967 återvände tillsammans med min familj för att tillbringa ett år i Norge levde landet inom mig som ett virrvarr av ofullständiga fragment – isolerade minnesbilder (mina händer i en krusbärsbuske, en apelsin i snön, min äldre kusins tårar vid middagsbordet), hushållsföremål (kökslådor och porslin, fotografier och tavlor på väggen), mat (speciellt rispudding, blötkake, gräddtårta och små chokladbitar som hette Twist), mina föräldrars berättelser samt några få viktiga ord.”

Jag:

Barndomsminne.
En apelsin i snö.
Ett borttappat klot av sol …
Javisst ja, Solägget av Elsa Beskow. Äsklingsboken! En av dem!

Tidsuppfattningar

north-sea-1250781_960_720

Faster Lydia är 85 år ung.

Faster Lydia stavgår. Stavspringer! Stavar sig fram. Kepsen chict på sniskan. Diskret läppstift.

Ovanför sin dator har hon hängt ett  foto från Hven, som föreställer allén vid St: Ibbs kyrka, där jag stod och vyssjade min bäbis efter dopet, en strålande sensommardag för 21 år sedan …

Jag minns den som igår, den ljuvliga lilla varma tyngden i mina armar.

Och ur djupen har man, enligt nyhetsrapporteringen, alldeles nyss dragit upp en grönlandshaj, 400 år gammal. I 400 ensamma år simmade den omkring i sitt mörka hav.
Det började den göra ungefär när Shakespeare satte punkt.

Vad är tid? Hur bör vi mäta den? I antalet dagar som vi minns?

Läst

bodil_malmsten_2015

”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.

’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’

Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”

Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten

Stoppa inte pressarna!

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 09.59.10

Stoppa inte pressarna. Nej, låt dem rulla på, så att det den 12 augusti kan rassla fram ännu en bok av Sveriges mest lättlästa författare!

”Äta ute” ska den boken heta. (Du kan redan bläddra i den här.)

Och den ska handla om Moa och Ali som sitter på restaurang och pratar om sånt som man pratar om när man är nyförälskade.

”Berätta lite om dina föräldrar?”

”Vad drömmer du om att göra?”

Kommer bokens handling att bottna i författarens egna erfarenheter? Jajamän! Den ska rotera kring sånt som han, mannen från dejtingsajten, och jag avverkade över varsin tallrik pasta på restaurang Italia i Lund för rätt så precis 1 000 kvällar sedan.

De 1 000 bästa i mitt liv. Lätt.

Tillräckligt?

animal-196342_960_720

Fatima hade gått en dag i skola, innan hon kom till Sverige. Hennes pappa tyckte att skolvägen var för farlig för flickor: de måste ta sig över floden, och den var djup och båten rank och varken Fatima eller hennes syster kunde simma.

Så pappan bestämde, efter döttrarnas första och enda skoldag, att de skulle stanna hemma istället och hjälpa sin mor med hushållet, mjölka korna och sånt.

Nu är Fatimas 1 050 timmar i sfi-skolan slut.

Hon har lärt sig att skriva, sakta och omsorgsfullt. Hon har lärt sig att förstå tydligt talad svenska. Hon kan göra sig muntligen förstådd. Hon läser svåra och okända ord: hon är fena på att läsa, men hur långt räcker 1 050 timmars skolgång i ett land som slår sig för bröstet med floskeln ”det livslånga lärandet”?

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del V

engel

Som sagt, det är ingen ordning på mina papper.

Här är en dikt som dök upp vid mitt senaste försök att systematisera kaos. Den har några år på nacken och skrev sig nästan själv, tvärs över himlen, förra gången jag var nyinflyttad i Eslöv. Överblick, heter den.

Genom en lucka i molnen
en tidsförskjutning han själv har konstruerat
glidflyger Leonardo da Vinci mot tjugohundratalet.

Inte ens sekler har något att sätta emot hans fria tankes kraft.

På låg höjd navigerar renässansmänniskan från himlens vänstra hörn till det högra:
en tillfällig besökare som hinner samla ihop och montera ismernas uppgång och fall i sin evighetsmaskin
innan han flyger vidare ur bild
och tiden sluter sig.

Triggerpunkter

Kan sorg bita sig fast i kroppen?

Svar: ja, det verkar så.

När han, mannen från dejtingsajten, snäll som han är, i går masserade mina trötta ben – det vänstra, närmare bestämt – började jag att gråta. För helt out of the blue tänkte jag på min pappa, som är död.

Dejtingsajtsmannen tryckte lagom hårt på min vänstra ankel och saknad blommade upp inom mig, slog ut som en blödande ros.

Där satt den sorgen!

Jo, lite oväntat var det allt.

Högerbenet då, uppvisade det samma förmåga? Ja och nej, det är tydligen också ett sorgeben, men ett konstnärligt kreativt sådant, som rekordsnabbt fick hjärnan att montera ihop handlingen i en novell.

Så här:

En vitklädd kvinna står på Malmö C. Man ser henne snett bakifrån, hur hon betraktar konstinstallationen av filmsekvenser från hela världen projicerade på betongväggarna vid spår 3.

Kameran zoomar in ett omslingrat par: en man och en kvinna, vilka alldeles uppenbarligen tar avsked av varandra. Han håller sina händer om hennes ansikte. De står på en annan perrong någonstans i världen och gråter översiggivna.

Och gråter gör också hon, den vitklädda, på Malmö C, för det är sin egen man, som hon om och om igen ser kyssa en okänd kvinna i en främmande stad.

En av de där kvinnorna var jag i ett tidigare liv. Oklart vilken.

Ur en hämndgirig skissbok

6899123026_8781469cec_b

Varför är det så mycket mer dramatiskt, ett så mycket mera skarpslipat hugg, med skriven text än med verklighet? Jag menar, vilket gör mest ont, egentligen?

Men hysch hysch!

”Inte hänga ut någon på det där viset.”

”Sanningar mår bäst av att berättas i halvskymningen på ett cafe’ eller om natten i telefon …”

Va?!

Någon beter sig och står i. Och någon annan ska låta udda vara jämt. Varför det?

”För det är väl ändå bra onödigt att publicera det där, osmakligt på något vis. Varför ska hela världen behöva veta att …”

Vadå?

Hela världen känner inte henom, så henom kvittar det väl i stort sett vad som står skrivet, och var. Hen bor ju inte ens en gång i det här landet!

Jovisst, ”någon” i den här tråkiga historien är en före detta kärlek till mig och ”någon annan” är jag. Och när ”jag” har omvandlats till ”någon” händer det Något … Och det är nördigt spännande!

En sån liten grej som ett utbytt pronomen skapar distans mellan sak och person. Öppnar upp för vidare tolkningar. Större svängar. Några bokstäver ändrar läge och verklighetens ljus och skuggor får en ny infallsvinkel: prismat bryter av regnbågen på mitten.

Aj!

Och så en gång till.

Aj!

Min historia är min. Jag gör vad jag vill med den!

Nämen, nu börjar det visst droppa något här på sidorna.

Vad är det som faller?

Ingen aning och det kvittar. Bläcket rör sig i alla fall. Våndas. Tills en trind liten bokstav suddas ut och snipp snapp snut låter oskyldig bli skyldig till slut.

Yes!

Nödvändighetsartikel, del III

25612134285_ae99c61118_b

Jag säger som salig Bodil: det är ingen ordning på mina papper.

I någon byrålåda, i någon pärm, instucken i någon bok, finns ett kort som jag fyllde i på mitt skolmognadstest i Möllarps skola 1969. På det har jag präntat mitt förnamn med stora röda tryckbokstäver.

Frimodiga, glada ser de ut, det vet jag.

Det minns jag.

Men var är de nu, mina glada röda bokstäver?

Folkhemskt

votes_for_women_lapel_pin_nancy

För nytillkomna tittare: 1966 uppmanades svenska folket, via Hylands hörna, att skicka in kluriga tvåradingar till en ABC- bok som skulle säljas till förmån för Radiohjälpen.

Stor succé!

Min pappa var älgjägare, så det var givetvis versen till bokstaven ”Ä” som blev favoriten hemma hos oss.

Ӏlgen ensam satt och log
i en sönderskjuten skog.°

Annan goding, fortfarande sorgligt aktuell:

”Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen!”

Och så förstås ”Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön.”

Jamen gode gud, har det på de gångna 50 åren inte hänt något mer på den fronten, än att själva Y-fronten har försvunnit?

Se filmen Suffragets,  and cry.

Silvåkra 5

bild

Landskapet ligger milt leende mitt i  en sommarkväll som är som målad av Courbet.

Verkligheten är vacker.

”Det sanna är det sköna”, viskar Courbet från sin konsthistoriska horisont, och ”Silvåkra, där bodde min farfar!” hör jag mig själv ropa när  vägskylten där det står, att om vi svänger höger är det bara fem kilometer kvar dit.

Poeten bromsar in. Ska vi? frågar han.

Njaej, en annan gång kanske …

I Silvåkra låg min farfars barndomshem. Jag vet att jag var där en gång för kanske 30 år sedan, tillsammans med min pappa. Han är död nu. Farfar är förstås också död.
Men fälten, åkrarna lever. De skimrar av regn och ett lantligt ljus.

Det får räcka, det räcker, det är mer än nog.

Bernhard och Sandy

music-363276_960_720

Ändra dig, så kan jag älska dig. Ändra dig! Bli en annan – och bli sedan min!

Så överjobbig är ju sensmoralen i ”Grease”, tonårsmusikalen som låg tusen mil bortom Bernhard Eks horisont, men inom sig brottades han hela livet med ett minne av just den kalibern.

Han var speleman, min morfar Bernhard, och en vinter när han var ung höll han till vid resandefolkets läger i Broby. Det var en musikant där som han gärna spelade med, och så fanns det hos dem en mörklockig flicka … Från hans fotoalbum minns jag ett par kort av henne, en finlemmad tös.

Den man inte fick, den glömmer man aldrig.

Kan det ha gått längre än till blickar dem emellan? Tog han hennes hand någon gång? En enda gång, innan hennes klan drog vidare?

Vad hette hon? Ingen aning. Sandy?

Det får vi aldrig veta.

För henne var han en främling, och hon för honom.

Det som göms i snö

schneeglocken

Flyttlasset är nu nästan helt nedmonterat och det mesta av våra tillhörigheter har funnit sina nya platser här i livet – och än en gång har Sveriges mest lättlästa författare påbörjat den tungrodda uppgiften att sortera sina papper.

Finliret alltså.

Det där som aldrig blir klart, eftersom hon om och om igen blir sittande med gamla anteckningar i knät. Oförmögen till annat än att minnas.

Känns nostalgisymptomet igen?

I dag dök detta upp:

”Jag vill visa dig en sak, envisades Linnea och drog med mig bort till björken.
Så högt tösabiten nådde hade hon hängt små kransar av snödroppsblommor!”

Björken stod i en trädgård som inte alls längre är min.

Flickan som band pyttesmå blomsterkransar är inte heller det längre.

Hon är sin.

Om stor och liten saknad

dialog_rc3b6d

Fastän det var länge sedan: stillheten i mormors hus, visst saknar jag den. Och de hundra prydnadssakerna, som en gång för alla stod på sina givna platser.

Hos mormor var ju allting hela tiden likadant.

Och jag minns hennes dröjande sätt att svara i telefon: hur hon först satte sig tillrätta vid skrivbordet och sedan strök händerna ett par gånger mot förklädet, innan hon lyfte luren och sa sitt efternamn.

Och ljudet av hennes trätofflor över grusgången …

Såna små saker.

Hur klarar Fatima av att sakna ett helt land?

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del II

Glitterögda Carin, hon som förvaltade vackra ting, bodde en period i Eslöv, och ödet ville att det var i systervillan till den krokan som jag bor i nu. Vi skulle ha kunnat vinka till varandra från våra balkonger.

”Har du sett att de vita rosorna slog ut i dag?”
”Ja, de är helt underbara!”
”Och vilken doft!”

När Carin låg på sitt yttersta, berättade hon att hennes mans namn finns ingraverat i kyrkklockan här.

”När Uno och jag var nygifta tjänstgjorde han ju i Eslöv och då den nya kyrkklockan skulle gjutas, bestämdes det att församlingsprästens namn skulle finnas med på den.”

Var det sant, eller var det feberyrseln som talade? För mig är det egalt. Varje gång kyrkklockan slår hör jag en hälsning från dem båda.

På den streckade linjen

424px-etthalvtarkpapper_almida_2

Favoritnovellen ”Ett halvt ark papper” introducerades jag inför av min svensklärare på gymnasiet.

Elisabeth Kågerman hette hon.

Lätt framåtlutad och med axelremsväskan hängande  och slängande tvärs över bröstet spökar hon kanske fortfarande omkring i korridorerna på Söderportskolan i Kristianstad?

Kågerman skrev deckare också, och en av dem utspelade sig just på Söderport.

Nu är jag själv lärare med axelremsväskan hängande och slängande på Kågermansvis och mina B-kurselever ska snart kunna fylla ett halvt ark papper med text på svenska.
Det blir garanterat varken några intrikata novelluppslag eller finurliga synopsis till deckare i skolmiljö. Det blir i bästa fall några hyggligt fungerande brev – och det är i så fall vackert så.

De kom ju hit som analfabeter.

Fatima, till exempel, har för mig upprepade gånger visat hur tidigare någon av sönerna fick styra pennan i hennes hand då hon skulle skriva sitt namn på något dokument.

En ny blomning

2185-12739353762cih1

Förra gången jag bodde i den här stan, var det många nätter som jag inte kunde sova.
Då tittade jag på himlen: den vidöppna himmel jag hade då. Den som gryningen alltid färgade eldigt orange över Frihetens park.

Nu är jag tillbaka.
Hemma.
Fast inte i förorten den här gången, utan i villakvarteret.

Ska vi vara ärliga, så var Frihetens park egentligen bara en gräsplan och ett buskage.
Villaområdet bjuder på tinnar och torn  –  och pioner till midsommar!

Jag älskade Frihetens park! Och jag älskar redan detta nya liv, där en och annan cyklist är allt som händer på gatan.

Det tog fyra timmar för flyttfirman att bära ut bohaget till de hungrande lastbilarna.

Till sist mådde jag fysiskt illa över alla grejer.
Möbler.
Böcker.
Papper.
Plock.

De makliga hyllvärmarna och garderobsinfiltratörerna, vad ska jag ha dem till? När ska jag använda klänningen som jag bar på min dotters dop för 21 år sedan? Och de där jeansen som är för trånga i midjan? Och vinterskorna, som visserligen är sköna, men så uppseendeväckande fula?

Om vi, jag och mannen från dejtingsajten, skulle tvingas fly över Öresund i öppen båt, vad skulle vi då ta med oss?

En filt och mobilerna?

Vad skulle du ta?

Alla behöver en Theodor Kallifatides

quote-motivational-belief-collage

Ovanför mitt skrivbord sitter ett mejl uppnålat. Det är ett ”lycka till” från Theodor Kallifatides.

Jamen: är jag stolt eller är jag stolt?!

När det känns som att jag förgäves hukar över tangentbordet i mina försök att i skrift destillera de erfarenheter som jag har samlat på mig under nära nog 30 års undervisande i svenska för invandrare, så blinkar han uppmuntrande. Det har han gjort ända sedan 2011, för så gammalt är mejlet. Jag kontaktade honom nämligen medan jag höll på att sammanställa mitt läromedel, ABC för vuxna. Jag ville citera honom i det – och det fick jag, och av bara farten skickade jag honom ett par texter av mera skönlitterär karaktär.

Han läste.

Och kommenterade.

Och uppmuntrade.

Kan en liten nick, ett par uppmuntrande ord från en tiotaggare inom romankonsten och samhällsdebatten äga betydelse inom mig i åratal, gäller rimligen samma sak för många av dem som sfi-lärare och språkstödjare är satta att lotsa fram genom det latinska alfabetets första labyrinter?

Östanå vs.Kabul

Händer

Hand Face. Illustration: David Pacey enligt CC 2.0.

Att jobba vid giljotinen var i min barndoms by synonymt med att skära till papper i A4-format på bruket. På några av trotjänarna där såg man direkt att deras uppgift hade varit just den. Lax-Olle till exempel.

Varför han kallades så? Ingen aning.

Ett långfinger och ett pekfinger hade han, inte två.

Hamid i min klass saknar båda sina tummar.

Talibanerna, säger han när någon frågar honom vad som har hänt.

Futurum

bild

När mannen, han från dejtingsajten, och jag nyss hade träffats och börjat skriva till varandra, skickade jag honom detta urklipp.

Jag tror att dikten handlar om att våga kärlek.

Eller om att emigrera.

Eller fly.

Eller om att i vuxen ålder börja studera.

Eller om att vara en skimrande skalbagge högst upp på ett vajande strå.

Eller om att skilja sig.

Bli vuxen. Flytta hemifrån.

Att släppa taget och försöka bli den man vill vara.

Skriv upp det!

”Denna dagen till detta” var Maltes motto.

I sin almanacka antecknade han att Blenda hade kalvat och att Sara hade kalvat.
Det var det. Det var ”denna dagen till detta”.

Vissa ord stannar kvar, vissa formuleringar lämnar vi efter oss.

I högstadiet hade jag en lärare som jag inte gillade, eftersom jag varken förstod mig på hans ämne eller honom som person, men han sa en sak som fortfarande glöder inom mig: ”Ni har varandra bara en gång i livet.”

Nu är jag själv lärare och min almanacka är fullklottrad, men det enda som är riktigt viktigt borde jag förstås skriva med rödpenna tvärs över varenda sida: ”Vi har varandra bara en gång i livet” och så ”Denna dagen till detta”.

Vägen tillbaka

eyes-514276_960_720

Foto: Pezibear enligt CC0 1.0.

Katja Olsson undrade om jag ville köpa boken om hennes liv. Hon hade med sig några exemplar i resväskan.

”Ja. Jovisst, självklart.”

I sin bok berättar hon bland annat om den gata till helvetet som hon stensatte med egna händer: den som ledde fram till versalerna om att arbete skänker frihet.

Vi pratade om det.

”Den där stensättningen blev ojämn”, sa Katja och gjorde en lustig grimas och såg på mig med ögon som hade sett allt, samtidigt som hon var en alldeles vanlig liten vithårig tant på semester.

Hon vägde 30 kilo när hon befriades.

”Det som hade hållit mig uppe var att jag längtade så efter min mamma. Jag var ju bara 16 år.”

PS: lite mer om Katja Olsson och hennes öde finns här.

… efter den tid som flytt

paris-917570_960_720

En promenad i Paris. Foto: Chipili enligt CC0 1.0.

Vad han hade på sig, Horace? Grå skjorta, tror jag, och en grå kavaj. Inget märkvärdigt alls: ett par försiktiga nyanser.

Det bästa han sa?
Ett citat på franska: ”C’est bonne, la rue.”

Knappt en handfull ord och plötsligt var jag 20 år igen och flanerade ensam –  i motljus och medvind – någonstans längs Seine, och den var vacker, den gatan!

Väl tillbaka i Malmö: en klädbutik skyltade med vinrött och Horace-grått. ”Pre autumn” var slagordet för detta.

Man ville bara blunda, som Horace gör när det blir för mycket.

Solregn

flower-meadow-140004_960_720

Foto: Peter Kraayvanger enligt CC0

Mariam tar fram sin mobil och visar några fotografier av de grönskande bergen i Afghanistan; bergen som på ett par dagar slår om från grönt till rött när vallmoblommornas tid är inne.

Men aldrig mer i Mariams liv.

Hon kommer aldrig att åka tillbaka dit. Aldrig mer ska hon gå längs stigarna i de bergen.

Jag har inte tagit mig ända hit, för att åka tillbaka dit, säger hon och ler och gråter på samma gång.

Mariam bär sina blommande berg inom sig.

Och i sin mobiltelefon.

I ett gammalt fotoalbum

america-677512_960_720

”Hon förblev en främling i det nya landet.”

Så står det under bilden som föreställer min mormors farmor; en krokig gumma stående ute på en åker. Lång kjol. Förkläde. Håret i knut.

Hon följde med sina vuxna barn när de emigrerade till Amerika. Bara den yngste sonen stannade kvar i Sverige.

Och tur var väl det.
För mig.

Klassresans resebyrå lever än

I sin lägenhet, med vidunderlig utsikt över Stockholms ström, satt Ivar Lo-Johansson och skrev om sin far, lantarbetaren, stataren, han som inte kunde läsa.

Analfabet var Lo-Johanssons far.

Pär Lagerkvists farmor var inte heller läskunnig.

Det är alltså inte så vidare värst länge sedan som två ytterst namnkunniga författare i Sverige, Sverige fosterland hade släktingar som var oförmögna att läsa en liten tidningsnotis, föra enkla anteckningar, ljuda sig igenom en aldrig så kort boktitel.

Sitter det någon Fatima, någon Akram, i våra sfi-klassrum nu, vars barn en vacker dag kommer att bli författare av rang?

Såklart att det gör!

Exil i eget land

bild 1

Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i hans, och väl installerad där hör hon nu att kärlekens pris är mycket högre än hon vad hade räknat med. Det utgörs av hennes sinnesfrid, för den nya lägenheten ligger mitt i stan, i ett konstant flöde av trafik, och oljudet äter sig in i hennes kropp. Att sova med öppet fönster, som hon tidigare har varit van vid, är numera en omöjlighet och varje natt vaknar hon av att syret i deras sovrum nästan är förbrukat. Då måste hon öppna den minimalistiska balkongdörren på vid gavel och stå där naken i skuggorna en stund; låta natten svalka sin hud.

Hennes hud, inte nattens.

När hon sedan kryper intill sin man igen, fantiserar hon varenda gång om att hon ligger bredvid honom i den vita sängen därhemma, i den lilla lägenheten, i det lilla livet, med årstiderna vandrande fram över parkens träd därutanför. Hon kände sig trygg där, i kontakt med jorden.

Hennes lägenhet låg på andra våningen. Den hon bor i nu svävar på sjätte. Hon undviker alltid att titta ner på gatan, är rädd att suget ska bli henne övermäktigt.

De nätter som hon inte kan somna om, låter hon sin mans andetag fylla upp mörkret och så smyger hon bakvägen ut till sitt eget lilla rara kök, kokar sig en kopp te där och sätter sig sedan en stund på sin gamla inglasade balkong, den som doftade sommarstuga. Hennes händer smeker väggarna, golvet, taket.

I lägenheten under dem bor ett iranskt par. Hur står de ut med att vara avskurna från sitt land, sin världsdel? Sitt alfabet, sina siffror och släktingarna och vännerna och alla dofterna, moskéerna, böneutropen, bergen, blommorna …

Ibland om nätterna hör hon en svag fjärranifrån klagande musik från deras öppna sovrumsfönster.

Det evigt kvinnliga

När mitt sfi-läromedel just hade kommit ut, sa jag att det var mitt testamente, men tack vare samarbetet med Vilja förlag har jag nu fått möjlighet att revidera detta påstående.

”ABC i stan” är det ju som är mitt testamente!

Because less is more.

Utom när det gäller halsband.

När en kvinna uppnår en viss ålder är det antingen polokrage eller rejäla halssmycken som gäller, och det är i sin tur bland annat en humörfråga och en fråga om mod.

För flera år sedan producerade en väninna och jag konstkort. Hon målade underfundiga akvareller och jag skrev deviser på dem. Den formulering som rönte störst uppskattning var, tyvärr, denna:

”Jag måste bli tuffare
Det är jag alldeles säker på.
Tror jag.”

Minimalisten

tablet_zimri-lim_louvre_ao20161

Människosläktet hade snackat rundor i en miljon år, innan någon mellanösternkontorist kom på ett sätt att underlätta vardagslivet för sig själv.

Och oss.

Under de senaste 6 000 åren har det gått att skriva och läsa. De första skrivtecknen var designade till att föra lantbruksräkenskaper med, och även en så sentida kilskriftsknackare som Malte Jonasson i Östanå lämnade efter sig ett par agrara noteringar – och då syftar jag inte på mössens kalligrafiska lämningar på hans köksbord.

När Malte var död och borta smög jag mig in i hans stuga och fotograferade rektanglarna på kammarens väggar; de överexponerade minnena efter några tavlor – och efter en överrock på en galge. I hur många år hade den hängt där orörd?

Och så plockade jag med mig fickalmanackan som låg kvar på köksbordet.

”23 april, Blenda har kalvat.”
”19 augusti, Sara har kalvat.”

Kilskriftslistorna i Sumer innehöll noteringar över antalet kreatur som fördes till templet i staden Uruk.

Minimalisten Malte hade definitivt förfinat behovet av minnesanteckningar ytterligare.

All you need is less.

Färdkost

bild

Hon hade tapetserat sin lilla studentlya med citat. På post it-lapp vid post it-lapp trängdes där  underbarheter. Hennes handstil flöt fram över väggarna, rena konstinstallation var det; ett litterärt lusthus, och i levande och döda poeters sällskap satt hon om kvällarna och tröståt ord.

Det akademiska knäckebrödsspråket räckte inte på långa vägar till för att mätta henne.
När dagens beting var avklarat, läste hon romaner om livet, kärleken och döden.
Hon hade, och har, det väl förspänt, eftersom hon kan tillgodogöra sig texter med höga lix-tal.

Cirka 20 procent av Sveriges befolkning kan inte, med behållning, läsa normal tidningsprosa, än mindre romaner. De är dyslektiker, synskadade, har aldrig blivit uppmuntrade till att läsa, har någon kognitiv funktionsnedsättning, lider av språkstörning, är nyanlända invandrare.

Det finns många skäl till att vuxna människor inte kan ta sig till text via egen läsning.

Vilken tur att det finns talböcker!

En flykting korsar sitt spår

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Kontrast

Kontrast

Man kan förenkla en text så långt att ”nästan-nybörjare” ges en möjlighet att, via egen läsning, ta till sig en berättelse.

Men att av samma anledning kraftfullt förenkla bilder, funkar inte, då hamnar man i svårtolkade minimalismer.

Ord och bild lyder inte under samma lagar. Är det därför de har förmåga att lyfta varandra till nya nivåer?

Blomsterspråk

”Nere vid stranden av en å
står en blomma gul och blå.
Bryt den av och läs i den
hälsningar ifrån en vän.”

Så skrev någon av min mammas skolkamrater i hennes poesialbum. I mitt album står det:

”Sist i boken skriver token.
Namn och datum har jag glömt
för mor har almanackan gömt.”

Det har brorsan skrivit. Med lila tuschpenna.

Jag älskar poesialbum. Och bokmärken. Hopplöst förlegade företeelser båda två.

Att återerövra läsandet

Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.

Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.

Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.

Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.

Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.

I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.

När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.

Billy the kid


Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.

Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.

I was äntligen singing in the rain!

Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.

För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.

”Mariamne” av Pär Lagerkvist.

Den var min!

Egensinnigt stavad.

Den var skriven till mig!

Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.

När tiden står stilla

Grand Central Station.jpg

När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.

Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.

Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.

Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.

En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!

Resten är konsthistoria.

 

Skribent var det här! Eld i berget!

bild

Så fort jag fick syn på hans presentation på dejtingsajten, så visste jag: Äntligen!

Äntligen en skrivare, nån som tänker genom att skriva, som får syn på världen och sig själv med hjälp av en penna i handen och ett tangentbord i famnen. Någon som skriver och läser sig fram mellan raderna – och på dem!

En skribent och läsare, någon som är gammal nog att minnas barnprogrammet Pellepennan och Suddagumman och ung nog att våga satsa på kärleken en gång till i sitt liv.

Hans drömsemester var att sitta på en strand på Barbados tillsammans med sin älskling och en resväska full med böcker.

I går bokade vi den resan.

Mellan Lund och Medelhavet

Häromveckan var mannen i mitt liv och jag på en hemma hos-föreställning i ett vardagsrum i Lund. Det bjöds på bubbel och uppläsning av litterära fragment ackompanjerat av drömska synthar.

Hur underbart som helst!

Ett par av texterna var hämtade ur pjäsen ”Himmel av 28 tecken”, och ur programbladet snor jag åt mig följande meningar, för jag tycker att jag känner igen de sinnestillstånd som de illustrerar: ”Ge mig livet i glas som lutar och läcker!” och ”I dina ögon finns ett märkligt ljus, ett sken från mina hemligaste drömmar.”

Glas som lutar och läcker och båtar som sjunker i Medelhavet och bröder som aldrig kom hem från kriget och taggtrådsstängsel i Europa och märkliga ljus i hemliga drömmar; jodå, jag kan absolut relatera till lite av detta, men inte allt. Däremot vet många sfi-studerande plågsamt mycket om alltihop.

Hur kan sfi-lärare och språkstödjare och handläggare och praktiksamordnare ta hänsyn till detta, och hjälpa utan att stjälpa? Kanske genom att hålla upp speglar framför sina egna ansikten och säga ”om det var jag, eller min mamma, om det var min syster som aldrig kom tillbaka …”, ”om det var min lilla son som låg där död på stranden …”.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Någonstans i Sverige

Äpple.jpg

”Vi hade inga riktiga lärare under kriget, männen var ju inkallade. Det var ett par prästfruar som gjorde så gott de kunde, men jag lärde mig nästan ingenting i skolan förrän i sjunde klass, när kriget var slut och lärarna kom tillbaka.”

Elsa, 85 år


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Hur fullt är glaset?

photo-turner-3-glass-half-empty

Det spelar inte så stor roll om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det intressanta är ju vad som finns i det. Rabarbersaft till gösfilé?

Not so much.

Men till mandelkubbar, serverade i mormors kök en solig eftermiddag: en barndomens sublima njutning.

Att skriva lättläst för vuxna, är att inte fylla boksidorna till mer än hälften, och vara noga med vad man serverar till. Och hur det serveras. Fria ytor, breda marginaler och ord som är användbara i den vanliga verkligheten, det är bra, det smakar gott. Och är själva storyn kopplad till bilder som förklarar dess innehåll, så blir det förstås ännu smakligare.

Rabarbersaft och jordgubbssaft och svart vinbärssaft drack flickan, som var jag, ur ”morfarglaset”. Det var ett ölglas och mormor hällde det aldrig mer än halvfullt åt mig.

Därför minns jag det.

”Kilroy is here”

g014c_vangogh_flower

Som jag minns det stod det ”Vincent” i levrat rött tvärs över tavlans överkant. Det var ett blomsterstilleben, och färgens intensitet och penselföringens nerviga styrka var så omisskännligt hans, den ensammes, att den djärva signeringen egentligen var helt onödig: tavlan i sig berättade för hela världen att ”Kilroy was here”.

Fatima från Afghanistan sitter i ett sfi-klassrum i Eslöv och tränar på sin namnteckning. Den är mödosamt formad och fortfarande alldeles för klumpig, men hennes lycka både över att få och att kunna skriva sitt eget namn är lika vibrerande som van Goghs solrosfält, hans blommor i vas, hans tillit till sin broder Theo.

Kriget är långt borta.

Alla barnen är i säkerhet.

Mamma lär sig läsa och skriva.

Kilroy is here.